ATT TA FARVÄL AV ETT BOENDE

I tre och ett halvt år har vi bott här, på Vildrosgatan. När jag flyttade till Västerås flyttade jag in i Fredriks redan köpta lägenhet, men den här; den köpte vi tillsammans. Flyttlasset gick när jag var höggravid med Lilla My och tre och ett halvt år senare är det så mycket som hänt innanför de här väggarna.

Här hemma har båda barnens början till livet startat med vattenavgång. Här har båda barnen lärt sig att skratta och krypa. Utöver oss har det bott fyra kaniner här, en katt och en hund. Och hemmet har fyllts med folk både under födelsedagar, spontana middagar och storslagna kräftskivor. Vi har odlat jordgubbar, örter, tomater, morötter, sallad, rädisor och rabarber i våra egenbyggda rabatter. Det har varit vår trygga oas, vår plats i livet. Men nu är det dags att ta farväl.

Vi har alltid vetat att det här boendet inte skulle vara långvarigt. Att vi bara var här för att mellanlanda några år. Vi har alltid vetat att vi vill ha två barn och därmed var ett sovrum för kort. Drömmen om att bo i hus drev oss hit från första början, eftersom att lägenheten ändå haft trädgård och förstärkt radhuskänslan. Men drömmen om att bo i hus har alltid fått oss att känna att vi bara varit här tillfälligt.

Och nu är det dags att ge sig av. Nu är det dags att ta farväl och låta ett utav våra största livsmål bli verklighet. För en bit ifrån den här lägenheten ligger det som är vår dröm. En liten gård, med stora hus. Det som ska bli vårt hem, förhoppningsvis för all framtid. För när vi pratar om gården pratar vi om den som en plats vi kommer att leva och dö på.

HEM LJUVA HEM

En gammal bild på sovrummet – innan det blev grönt och tavlorna kom upp på väggen.

Att lämna Sälen igår var tungt. I bilen på vägen hem kände jag för första gången i hela mitt liv att jag inte ville komma hem efter att ha varit iväg. För hemmet här hemma kändes inte som hemma, och känns inte som hemma längre. Inför en flytt lämnar man ju det gamla mer och mer mentalt för varje dag som går. Men det var skönt att komma hem. Katten bredde ut sig i spjälsängen och gick inte därifrån på flera timmar, My ställde sig lycklig i sitt leksakskök igen, hunden slutade matvägra, Frank satt nöjd på golvet, Fredrik fick duscha i sin egna dusch igen och jag krypa ner i min egna soffa och säng. Så, som rubriken lyder: hem ljuva hem. I 26 dagar till innan det bär iväg. Medan vi var borta klev vi ju faktiskt in i flyttmånaden Februari.

Igår när vi kom hem körde jag två maskiner tvätt, packade upp alla väskor och kom lite iordning. Idag står en storstädning på schemat, studier och så ska jag sätta mig ner och fundera över och skapa en moodboard och några mål för den nya månaden som jag publicerar här senare.

ATT BLICKA UT ÖVER FLYTTKARTONGER

Om femtio dagar ska vi lämna det här hemmet. Och just nu kan vår inredningsstil beskrivas som kreativt kaos. Det är inte alls lika fint som här över, för bit för bit har vi börjat plocka ned det som är onödigt. Vi har inte sparat saker för att det ska vara fint att leva och bilderna här på bloggen kommer nog att se karga ut ett tag. Vi har faktiskt till och med slängt en del. Vilket kanske är dumt när man går från 81 kvm till över 200 kvm i bohuset och mer därtill i andra byggnader. Men vi har någon vision om att det vi inte älskar, och som vi inte nödvändigtvis behöver behålla ett tag tills vi skaffat nytt – ska till skroten. Ni vet den där ljuslyktan som legat i en låda, eller som man flyttat runt men som inte hittat hem. Eller någon gammal vas som man väljer i allra sista fall när alla andra är upptagna.

Så nu sitter jag här, vid köksbordet medan de andra sover och varvar ner efter en tidig morgonpromenad med hunden. Jag blickar ut över flyttkartongerna jag packat och tänker tillbaka på de åren vi har haft här. Fint.

EN KLAPP MED LOVORD OM FRAMTIDEN

Det är söndag och jag har börjat min morgon på samma sätt som jag gjort sedan julafton – med att hälla upp varm dryck i kopparna jag fick av Fredrik i julklapp. Kaffe till honom, te till mig i Rörstrands Ostindia i nyhetsfärgen svart.

Jag har en tendens att alltid kunna lista ut mina julklappar men den här gången hade jag ingen aning. När jag öppnade klappen blev jag förälskad med detsamma och när han sa att han tänkte att vi skulle börja samla på den svarta serien tillsammans letade det sig fram en tår i mitt öga. Tänk när vi sitter i vår faluröda gård och får duka fram finporslinet när vi ska anordna middagar. Många pratar ju om målbilder att sätta upp för framtiden och min målbild just nu är att få stå där på verandan och hålla upp den här muggen mot den faluröda fasaden. Jag som alltid sagt att jag inte vill bo i ett rött hus börjar se charmen med det, vi ska ju ändå bo på landet.

ATT LÄMNA TRE OCH ETT HALVT ÅR BAKOM SIG OCH FLYTTA

Då och då slår det mig hur länge jag har bloggat – som idag till exempel. När jag ska skriva om ännu en bostadsförsäljning här inne. Den tjugofemte maj 2016 skrev jag ett inlägg om att vår dåvarande lägenhet fanns ute på Hemnet. Och nu, mer än tre och ett halvt år senare släpper jag mäklarbilderna på vår pärla som vi bott i sedan i Juli 2016.

Lägenheten på markplan, med trädgård – där Lilla My’s tre första år i livet finns. Där vattnet har gått med båda barnen. Med Lilla My i vardagsrummet, och med Frank i sovrummet. För två veckor sedan sålde vi den vidare till nya ägare med anledning av att vi hittat vårt nya drömboende. Och det känns både sorgligt och befriande att vi har växt ur det som varit min trygga punkt. Ett hem som jag verkligen känt mig hemma i, vilket inte har varit fallet på alla ställen där jag har bott. Mina två sista lägenheter i Stockholm hann aldrig kännas som hemma, men det här, det här har varit hemma.

Jag byter 70 kvm uteplats med jordgubbsland och kryddodling mot 3000 kvm tomt med möjlighet att bygga pool, inglasat uterum och en hel köksträdgård. Och 83 kvm boyta mot en gård med ett garage som till och med är större än den här lägenheten. Men visst finns det saker man kommer att sakna, och det är ju så det ska vara. Det betyder att vi har haft det bra här.

Med anledning av den kommande flytten har en kategori bytt namn här inne, ”Hemmet” har blivit ”Vildrosgatan” alltså nuvarande bostadsadress och en ny kategori vid namn ”Faluröda gården” har tillkommit. Herregud vad vi ska prata inredning och trädgård framöver.

NÄR VITT BLIR GRÖNT

Under tiden jag har varit borta härifrån har sovrummet ändrat kulör från vit till en helt ny färg på marknaden som skapades i samarbete mellan inredningsmagasinet Sköna Hem och Caparol. Den här gröna skapelsen är lika matt som en takfärg och har fångat mitt hjärta helt. Jag som aldrig riktigt varit nöjd med vårt sovrum blev tillfreds med det efter ommålningen och den här kulören ska definitivt få pryda sovrumsväggarna på gården när vi flyttar dit. Här ska jag bara sova 57 nätter till.

Slutet av 2019 har inneburit många sovmorgnar härinne. Fredrik har ställt upp och gått upp med barnen, gått med hunden och inte väckt mig förrän klockan varit över nio. Men nu är det slut på det. Igår började han jobba lite smått igen och tillbaka kom de tidigt ställda alarmen för att hinna ta sig upp och gå en långpromenad med den fyrbenta. Men om tre veckor bär det av till Sälen och då är den första tiden att passa på morgnarna My’s skidskola så det vore dumt att klaga alltför mycket.

TORSDAGSFAVORITEN – FAMILJEN

Veckans torsdagsfavorit får hjärtat att klappa lite extra, för det är väl så det ska vara när man ser sin alldeles egna familj? För tre år sedan, samma dag som vi kom hem från BB, tog jag bilden ni kan se till höger. Lilla My och Fredrik hade slocknat i sängen efter tuffa dygn. I tre år har det varit en utav mina absolut favoritbilder i livet, trots att jag tog den i ett mörkt sovrum med en sketen mobilkamera. Bilden till vänster föreställer Fredrik och Frank och jag slogs direkt av likheterna. Av slumpen är det ju samma lilla elefantfilt som ligger där, och Fredrik ligger mer eller mindre i samma ställning och sover. Det enda som förändrats är skägget som nu växt sig längre. Och att det är lillebror som ligger där och inte storasyster.

Jag har funderat på den älskade födelseskalan från födelsetavla, som mer eller mindre hela Sverige har upphängda i sina hem. Det är som att man inte fött barn på riktigt om man inte har en sådan. Men, med de här bilderna på väggen känns de motiven överflödiga.

FRÅN EN GRÖN OAS

I förmiddags sa vi hej från ett regnigt Västerås, och nu säger jag hej från den gröna oasen i trädgården där jag spenderat de senaste fyra timmarna. Molnen blåste förbi, regnet gav sig av och fram kom så mycket sol och värme att vi var tvungna att byta om till badkläder. Vädret är inte att lita på den här sommaren, det har vi fått bekräftat ännu en gång. Men det gör mig ingenting, iallafall inte när molnen blåser åt rätt håll.

I förmiddags när My och Fredrik var iväg på äventyr passade jag på att sova en timme, och även My fick sig en lur mitt på dagen trots att vi egentligen tagit bort den vilostunden. Hon slocknade i soffan och jag och Fredrik tog tillfället i akt att få lite egentid och slog oss ner i varsin solstol i trädgården. Jag passade på att smita bort till vår gröna vägg i ena hörnet av trädgården också och bläddra lite i en inredningstidning medan jag smuttade på en kopp te. När My vaknade blev det bad för hela slanten och alldeles strax ska vi byta solen mot neddragna persienner och både fotboll och trav på tv-apparaterna. Det här artade sig till en lördag helt i min smak.

TORSDAGSFAVORITEN – SPONTANA FIGURER

Idag blir det ett lite senare godmorgon här inne än vad jag och ni är vana vid. Det betyder dessvärre inte att vi har tagit någon form av sovmorgon. Redan klockan sex imorse var vi uppe hela familjen och 06:20 tog jag första spadtaget i dagens storstädning. Nu skriver jag det här inlägget från ett helt nystädat hem och är löjligt nöjd med att jag faktiskt satte igång så tidigt som jag gjorde imorse. Produktiva mornar och förmiddagar är bland det bästa jag vet och känslan av att vara klar redan vid tio är oslagbar. Men, vidare till det som det här inlägget ska handla om.

Det är torsdag, och således dags för torsdagsfavoriten. Idag har turen kommit till två vaser som var det första inköpet jag gjorde i en mycket älskad serie. Den danska konstnären Poul Pava ligger bakom serien som de här vaserna är ifrån och gubbarna som ni ser finns tryckt på allt från tallrikar till dukar. De spontana, naiva figurerna ska spegla barnet inom oss och jag som oftast inte brukar vara så mycket för det lekfulla föll ändå pladask. Iallafall för de svarta, gråa och vita trycken. Allting finns i färgglatt också. Hittills har jag lyckats samla på mig vaser, koppar, muggar, vattenflaskor och en spaghettiförvaring men än finns det mycket jag skulle vilja lägga till i min samling.

HEJ FRÅN TOMATLANDET

Det är dags att säga hej från tomatplantorna igen! I förra inlägget där vi tittade in i landet HÄR såg ni hur enormt mycket plantorna hade växt på bara en månad. Från bara några ynka centimeter till att nå hela vägen upp till våra fönster. Sedan dess måste jag dock erkänna att jag varit lite dålig på att ta hand om våra plantor. På grund av tyngden har de nästan legat ner i rabatten men i förmiddags gjorde jag och My slag i saken och band upp de med hjälp av blompinnar och stripes och nu kan solen lysa in under grenarna där det börjat komma både stora och små tomater. Än är de gröna, och ”usch” som My brukar säga, men jag tror att vi har röda tomater på nolltid. Eller kanske gula och svarta. Svärfar hade ju blandat ihop sorterna rejält innan vi fick de. Att det är olika sorter råder det dock inget tvivel om eftersom att de är så olika i form. Det ska bli så kul att se vad det blir!

Som ni kanske förstår på texten här över är Lilla My pigg och kry idag igen. Det blåste över fortare än vad vi trodde och förutom att fixa med tomatplantorna i trädgården har vi hängt med farmor nu på förmiddagen. Det blev både nytta och nöje gjort. Först var hon fantastisk och ställde upp så att jag fick storhandlat nu när Fredrik är på vift och sedan tog vi en fika här hemma i vårt kök. Hon har precis styrt bilen hemåt igen och jag tänkte fixa iordning i kyl, frys och skafferi nu när den nya maten ska in. Som ni hör boas det för fullt inför lillebrors ankomst och det är enorm trygghet att veta att vi inte behöver tänka på mat eller handling de kommande två veckorna.