LITE SKADESKJUTNA

Det är onsdag och min ständiga följeslagare här över förklarar ganska bra hur vi känner oss. Lite uppgivna, lite trötta och lite skadeskjutna. Efter min examination igår samlade jag mina sista krafter till en löprunda där jag verkligen fick sätta till pannbenet för att ta mig runt. Det var stumt och tungt, men som alltid, helt fantastiskt när man väl stod på trappen hemma igen.

Idag då? Idag kommer vardagspusslet bli mitt största problem. Hemma med två barn och två djur ska jag försöka närvara på en föreläsning, en kursintroduktion och ett textseminarium över datorn. Men skam den som ger sig! Efter jobbet ska Fredrik åka förbi ICA och hämta vår mat vi beställt och sen får vi se hur kvällen artar sig. Igår somnade jag i soffan strax efter åtta och jag lär inte vara piggare ikväll.

STUMMA LÖPARBEN OCH EXAMINATION

Tisdagen är kommen och här hemma har vi haft en minst sagt köldslagen morgon, men vad gör det när himlen är klarblå och solen redan har tittat fram? Redan vid 05:10 imorse var det ljust och det är betydligt enklare att kliva upp på morgonen när världen utanför redan vaknat till liv. Så vid 05:30 satte jag på kaffebryggaren med stumma ben. Jag och Brownie letade oss nämligen ut på en löptur igår eftermiddag. 3,5 kilometer rev vi av över öppna fält och även om det inte är mycket för en vanlig människa så är det som att springa ett marathon i en hjärt- och lungsjuk kropp.

Idag är det dags för examination av den näst sista delen i den här kursen. Ett grupparbete värt tre högskolepoäng. På fredag har jag rivit av 15 högskolepoäng redan och det här med att plugga på distans går av bara farten. Med tanke på det rådande läget går examinationen av stapeln digitalt – men Fredrik kommer hem och tar barnen så att jag kan examineras i lugn och ro.

PREMIÄREN ÄR GJORD

Årets grillpremiär har gått av stapeln. Och första grillningen här på vår gård är gjord. Det i kylig nollgradig temperatur medan solen var på väg ner över åkrarna. Vi slängde entrecote, korv, sparris och röd paprika på grillen och avnjöt det tillsammans med en potatisgratäng. Men åt, det gjorde vi inomhus. Att sitta och huttra på verandan bara för att det halvt finns en regel som säger att man äter ute om man grillar är ingenting för oss. Vi har dock infravärme i hela taket på verandan, men den kommer komma väl till pass andra kvällar.

Jag har precis slagit mig ner hemma igen efter en minst sagt kylig promenad med hunden. Vi gick en mil över stock, sten och åkrar och den sista biten längtade jag verkligen hem till kaffet. Som jag nu har i min hand. Det blir en söndag hemma på fortet, förhoppningsvis ute på gården om vi kan hålla oss borta från grävmaskinen. Vi skulle behöva bära ner lite kartonger till garaget och elda upp lite löv.

ETT PALETTBLAD OCH EN FALURÖD FASAD

Tänk att det enda som behövs för att frambringa lite lycka i livet är ett omplanterat palettblad i solen med en faluröd gård i bakgrunden. Det medan min minsta somnade i vagnen och den största sprang varv efter varv runt huset tillsammans med familjens engelska springer spaniel. Här i en udda vardag, isolerade på en gård, gäller det att hitta de små stunderna som sätter ett leende på läpparna.

Att få plantera om en blomma och dricka en kopp kaffe i solen betyder aldrig så mycket som när barnen i övrigt håller på att riva huset och treåringen håller på att dö av tristess.

Utanför vårt fönster har vi fått ta del av alla årstiderna idag. Imorse regnade det, innan frukost snöade det, sedan kom blåsten och den gråa himlen innan solen visade sig och levererade sommartemperatur. Nu håller jag tummarna för att det bra vädret kommer på besök varje dag framöver så att vi kan få till sådana här stunder i trädgården.

SÅ BLEV JAG EN KAFFEDRICKARE TILL SLUT

I tjugotre års tid sa jag att jag aldrig någonsin skulle börja dricka kaffe. ”Du kommer lära dig” sa alla, men jag var aldrig intresserad av att lära mig att dricka någonting som bara skulle göra mig beroende av koffein. Det kändes bara dumt att inte kunna uppbringa nog med energi själv för att klara av en dag. Men så knackade verkligheten på dörren. En verklighet som jag är glad över att jag inte är en del av längre. Där jag kunde stå och jobba från 07 på morgonen till 20 på kvällen med endast en Celsius i kroppen. Som blev två Celsius när kroppen vande sig vid en, som blev tre. Och så var beroendet av koffein igång och det enda som fick mig att ta mig igenom dagarna.

Men i januari i år, när vi åkte till Sälen bestämde jag mig för att göra mig av med beroendet för gott. Under sju dagar drack jag ingen Celsius överhuvudtaget och istället började jag introducera kaffet i mitt liv. I den bästa av världar hade jag inte bytt ut ett beroende mot ett annat, men det gäller att vara verklighetsförankrad också. Från tre burkar celsius om dagen, där en burk motsvarar fyra koppar kaffe, alltså tolv stycken – till två koppar kaffe om dagen. Det är en enorm skillnad. Och fantastiskt skönt att veta att det går att bryta mönster och avvänja kroppen.

Den lilla kaffekorgen vi har i vårt kök möter jag numer med ett leende varje morgon. Och nu sitter jag här och författar det här inlägget med en kopp kaffe vid sidan av min macbook, redo att ta tag i ännu en dag med vård av barn och förkylningar.

VI KÄMPAR I MOTVIND

En förkylning är aldrig bara en förkylning när man har ett barn som har hjärt- och kärlsjukdomar samt problem med lungorna. Minsta lilla förkylningsbakterie slår nämligen ut den här lilla damen fullständigt. Först kommer krupphostan, sen kommer andningssvårigheterna, och så kommer den alldeles för höga febern och där blir vi oftast fast ett bra tag. I början av 2019 kämpade vi i fyra månader utan att få rätsida på infektioner och jag hoppas verkligen inte att vi kommer ned i ett sådant avgrundsdjupt hål igen. Men vi kämpar sannerligen i motvind, jag och Lilla My. Och Frank också för den delen – som också fått sig en ordentlig släng.

Men i förkylningstider syns verkligen syskonkärleken här hemma. Igår byggde vi ihop en lång tågbana med BRIO och My lät Frank låna allt hon ägde. Frank i sin tur skrattade åt allt sin storasyster gjorde precis som vanligt. Den bästa stunden på dagen för hans del är när My kommer hem från förskolan så för honom är det ren lyx att ha storasyster hemma hela dagarna. Sjuk eller inte sjuk spelar inte så stor roll för honom.

EN STOR KOPP KAFFE OCH NÖDVÄNDIGHETER

En nybryggd kopp kaffe och en varm dusch, så började jag min onsdag. Minusgraderna och snön har tittat förbi igen och vår lägenhet där alla element för tillfället är avstängda har blivit lite kylslagen. Men jag tänker att det får vara så. Vi gör ju trots allt våra sista två dygn här nu, och kartongerna täcker de flesta elementen ändå. Jag och Frank har precis kommit hem igen efter att ha lämnat Lilla My på förskolan och tagit oss en promenad med hunden.

Planerna för dagen är tråkiga, men nödvändiga. De allra sista tvättmaskinerna ska tvättas och lådorna fortsätta packas. Fredrik ska jobba sent och jag ska få vardagspusslet att gå ihop.

DAGENS TRE T:N

Trötthet, trots och tidspress. De tre orden beskriver den här måndagen ganska bra. Sömnen natten till idag var nästintill obefintlig, jag har en treåring som får mig att vilja rycka av mig håret stundtals och tidspressen den här veckan ska vi inte prata om. Jag ligger förvisso ganska bra till när det kommer till packningen inför flytten. Eller; jag ligger väldigt bra till. Jag kanske till och med har börjat packa ned lite för mycket. Men hellre det. Däremot skakas veckan av en sambo som ska jobba kvällar och ett tidsschema som inte riktigt är till min fördel.

Men klockan har redan slagit ett och jag försöker tänka att den här dagen snart är förbi. Lillebror Frank har äntligen tagit sig en tupplur och jag har lutat mig tillbaka i fåtöljen med en kopp kaffe för att ladda energiförrådet. När han vaknar, vilket aldrig är längre än tjugo minuter efter att han har somnat – vankas en promenad i solen med barnen och hunden.

INGET GÅR UPP EMOT EN TÄND ELD

Tänk om man hade fått börja varje vintermorgon med en tänd brasa, eller ska jag skriva; tänk att jag om ett tag faktiskt har möjlighet att börja varje vintermorgon med en tänd brasa. Inte här i röda byn i Sälen dock, men hemma på vår gård i Västerås. I dagsläget finns det inga kaminer öppna, men det finns kanaler i skorstenarna och vår första dyra utgift kommer nog bli att sätta in nya. Hur som helst; här började jag min morgon. Redan innan jag klivit upp ur sängen hade Fredrik tänt brasan och det var helt fantastiskt. Efter en varm start fick jag ett kallt uppvaknande när jag gav mig ut på morgonens första hundpromenad. Det har snöat konstant i två dagar här i Sälen nu och snödjupet är inte att leka med. På vissa ställen är det bara öronen på Brownie som sticker upp.

Efter promenaden stod frukost på schemat och sedan vinkade vi av farmor innan vi gick till skidskolan. Hon var tvungen att återvända till Västerås för jobb och nu känns det plötsligt väldigt tomt här i stugan. Jag har precis avslutat ett seminarium på över två timmar på datorn med mina kurskamrater och nu ska jag skicka ut Fredrik i backen så han får åka lite skidor medan jag stannar hemma i stugan med våra huliganer.

SNÖBEKLÄDDA SMÅGATOR

Det är inte fy skam att byta grå barmark med vägsalt mot snöbeklädda smågator bland fina hus och backar. Och det är ju verkligen det vi har gjort den här veckan när vi är i Sälen. För två år sedan när familjen var här var det snörekord, när vi kom upp i år var det barmark vissa sträckor men nu har det snöat på och blivit djupsnö. Och vi har det så mysigt när vi drar pulkor och Brownie flyger fram i snön. Jag kommer verkligen sakna det här när vi åker hem på lördag – men jag får försöka trösta mig med att vi snart bor på ett ställe som har så många mysiga skogsvägar och åkrar.

Imorse gick vi iväg till Fjällbagarn och köpte hem nybakt bröd. Ni vet när bröden är så färska så att de sjunker ihop när man skär i de med en brödkniv? Fantastiskt. Nu har Fredrik och Lilla My åkt iväg till dag två på skidskolan och Frank har precis somnat i ett utav sovrummen. Jag och min svärmor har sjunkit djupt ner i soffan och tar tillvara på tystnaden och lugnet.