ATT BLI HÖGSKOLESTUDERANDE

Tulpansäsongen är här, häromveckan var det tulpanens dag och på de bloggar jag läser och i mitt instagramflöde finns massor av bilder på blomman i olika färger. Jag som packat ner alla mina vaser i flyttkartonger får dock hålla till godo med två bilder från förra året och drömma om när det är dags att köpa blommor till vårt nya hem.

Tänka på blommor är dessutom någonting jag inte har tid med för tillfället. För idag börjar det, studentlivet. Jag försöker se mig själv som en högskolestuderande och det är svårt men jag antar att man kommer in i det. Det blir ännu mer ogreppbart eftersom att jag ska läsa mina år på distans trots att jag tillhör högskolan som ligger här i stan.

Om bara några få timmar är det upprop och kursintroduktion och efter det är det raka vägen in i hetluften. Seminarium imorgon, första inlämningen till helgen. Men jag tycker om snabba puckar och lever alltid livet med många bollar i luften.

OM ATT FÅNGA DAGENS FÖRSTA LJUS

Klockan åtta imorse slog Lilla My upp dörren till förskolan och skrek ”Nu kommer jag!” och hann knappt ta av sig skor och overall innan hon var inne hos de andra. Jag och Frank fick gå in efter och jaga henne för att få en puss och en kram innan vi vände ut i kylan igen. För den här morgonen bjöd på nollgradigt och frost. Det var mörkt när vi lämnade förskolans gård men hann bli ljust under promenaden med Brownie. Under rosa himmel inbäddad i sin åkpåse somnade Frank medan jag släppte Brownie lös på ett utav fälten en bit från oss. Sen vände vi in igen efter en timme.

Nu är jag i full gång med att skriva ut viktiga papper som hör till min utbildning. Jag är ju faktiskt en sådan där person som gillar att ha det faktiska dokumentet i min hand och inte bara ha en fil på telefonen eller datorn. Det får mig att tänka bättre, det är lättare att föra anteckningar och framförallt lättare att se frågeställningarna samtidigt som man sitter med uppgiften i ett Worddokument.

Vid 16:00 ska vi traska hela familjen till förskolan och hämta hem vår tjej. Fredrik behöver lära sig att hitta till den nya avdelningen då jag imorgon sitter på kursuppstart nere på högskolan när det är dags för hämtning.

VECKORESUMÉ VECKA 3

Veckans känslor – Den här veckan har jag nog känt mig sviken.
Veckans tacksamhet – Min mamma.
Veckans köp – En ny väska.
Veckans måltid – Måndagens fisksoppa med bubbel i och till.
Veckans upptäckt – Att jag alltid har rätt i slutändan, som vanligt.
Veckans aj – Frank gjorde en faceplant med nappen i munnen och blödde i timmar.
Veckans My – Har varit frustrerad och arg.
Veckans Frank – Har dragit ned på sovtiden på dagarna än mer.
Veckans mest aktiva dag – Igår! Promenerade bland stock och sten, städade och packade.

Tre bra
– Ett problem som hängt med sedan december har börjat få lite ljusning.
– Det känns äntligen som jag kommer någonvart med packningen inför flytten.
Min och Elins onsdag gjorde min vecka.

Tre dåliga
– Brownie blev dålig i torsdags och flera hunden i området där vi bor verkar också vara det.
– Känslan av att känna sig sviken av diverse människor.

– Jag fick såklart dåliga besked på sjukhuset i torsdags.

Veckans tre mest lästa inlägg
RUMSPLANERING DEN FALURÖDA GÅRDEN
– FRANK 6 MÅNADER
ONSDAGSLISTAN – JOBBIGA ALTERNATIV

OM EN VECKA

Om exakt en vecka kommer vår vita Audi Q5a vara fylld till bredden med packning, människor och djur, för om en vecka bär det av. Mot Sälen, Lindvallen och den röda lilla stugbyn som min sambo älskar högst på jorden och som jag också fick chansen att förälska mig i förra året. En plats på jorden där man bara kan andas och ladda batterierna. Någonting som vi verkligen behöver inför en hysterisk vår som väntar bakom hörnet.

Förra året var vår gråa katt hemma med svärfar som kattvakt, men i år åker både han och hunden Brownie med. Även min svärmor ska göra oss sällskap några dagar i början på veckan innan hon vänder hemåt för jobb igen. Lilla My ska stå på ett par skidor för första gången i sitt liv, gå i Valles skidskola och återvända till Experiums äventyrsbad. Brownie kommer flyga fram i all snö, Minus lata sig vid brasan, Fredrik unna sig en jäger på toppen av Gustavsbacken och jag får en paus från flyttkartonger och överfulla tvättkorgar. Det kommer bli bra.

ÅRETS ALLRA FÖRSTA

Igår knackade Elin på dörren med ett paket med två vaniljsemlor och jag har därmed ätit 2020 års första semla. Förra året vid den här tiden hade jag nog redan gjort tusentals semlor i det cafét där vi lärde känna varandra, men nu ser livet helt annorlunda ut. Och det är jag tacksam för. Istället för att stå med grädde som flög åt alla håll och kanter med målet att göra så många semlor som möjligt på kort tid så kunde jag luta mig tillbaka i min egna soffa. Frank sov och Elin och jag fick prata om allt som 2020 kommer innebära för vår del.

Någonting som jag däremot inte känner så mycket tacksamhet för är dagens schema. För på agendan står nämligen ett tufft sjukhusbesök, med besked som antagligen inte kommer att göra mig särskilt glad. En uppföljning av en kollapsad lunga som jag är tvärsäker på inte har återhämtat sig. Jag skrev om det i min moodboard för veckan och håller fortfarande fast vid att det inte är något annat än ett nödvändigt ont.

Efter sjukhusbesöket får jag dock hämta hem Lilla My från förskolan och trots att hon alltid möter mig med en trumpen min för att hon inte vill gå hem så är hämtningarna bland det bästa jag vet. De nya rutinerna efter flytten gör att jag varken lämnar eller hämtar om dagarna så jag får hålla hårt i den tiden som är kvar.

EN EVIGHETSLÅNG HÖST

Det är onsdagen den femtonde januari och i ärlighetens namn känner jag mig väldigt väldigt klar med den här evighetslånga hösten nu. Regn och rusk, grus och plusgrader. Och Brownie är beredd att hålla med. Att gå ut i regnet utan sin regnoverall från Rukka gör hon knappt.

Men trots ”jävla tråkigt väder” som min dotter brukar säga har vi haft en fin dag. Elin var på besök och jag slog ihop en halloumisallad innan vi åt vaniljsemlorna hon tagit med sig. Århundradets första semla, det är inte illa. Hon åkte hem till sig i samma veva som jag hämtade Lilla My på förskolan och nu väntar en lugn kväll med matlagning och hundpromenader på agendan.

MED INSLAG AV CITRON OCH BLÅBÄR

Jag säger inte att det är så, jag säger bara att det finns en möjlighet att det är så att gårdagens muffins som jag och Lilla My bakade står på vårt frukostbord den här lördagen. En familjefrukost dagen till ära kan ju behöva inslag av citron och blåbär. Perfekt till en stor mugg med te efter att man har ätit både smörgåsar och gröt.

Det är lördag och det som står på vårt schema idag är lite produktivitet. Jag behöver bära in grejer från förrådet och släpa ut lite flyttkartonger så att jag får plats att fylla upp nya. Frank skulle behöva sig ett bad, My en hårtvätt och hunden en klippning av både päls och klor och mitt ansikte skriker efter en återfuktande ansiktsmask. Det blir nog en sväng ut också för att fylla upp förråden med katt- och hundmat, tuggben och kosttillskott till våra fyrbenta. Och till min stora lycka behöver jag fylla upp med kontorsmaterial. Block, understrykningspennor, post-it-lappar och flikar. Ja, vi har lite att göra med andra ord. Helst innan 15:00 så vi kan sjunka ner i soffan och följa all dagens sport därefter.

HON MED STORT H

Och helt plötsligt blev livet komplett. När Fredrik, som i hela sitt liv varit hundrädd sa att han inte ville stå i vägen för mina drömmar om en hund. En sketen septemberdag hispade han ur sig meningen jag väntat på i fem år och idag finns hon här hemma. Den leverbruna engelska springer spaniel tiken som fått mitt hjärta att bli helt.

Vi blev med katt sommaren 2018 och sedan dess har jag försökt påstå att jag som i hela mitt liv varit hundmänniska blivit en kattmänniska. Men det var ju en sanning med modifikation. Jag trodde aldrig någonsin att jag skulle kunna älska en katt så mycket som jag älskar vår gråa Minus, men ett hem är inte ett hem utan en hund. Och i slutet av september fann jag henne. Jag som är van vid raser som rottweiler, mastiff och andra kraftpaket trodde aldrig att rasen springer spaniel var något jag ens skulle lyfta blicken åt. Men Fredrik satte stopp för de tidigare alternativen och jag gav mig ut på jakt efter en familjehund, en hund med en on/off-knapp, som skulle ge 100% utomhus men kunna gå ner på 0% hemma med barnen. Och plötsligt så fanns hon där framför mig. Brownie som hon hetat hos uppfödaren i ett och ett halvt år. Och som vi bestämde oss för att behålla när hon flyttade hit.

Vi fann varandra mitt på en lerig åker i ösregnet mellan Enköping och Uppsala en septemberkväll. Och det var så självklart att det var hon, hon som skulle vara med oss när jag skickade iväg henne på öppet fält och fick henne att tvärt vända tillbaka utan att blinka när jag skrek hennes namn. Hunden som uppfödaren behållt på grund av utseende och psyke som såldes till oss med bibehållen avelsrätt. Den tredje oktober gjorde hon vår familj komplett.

FYRA MÅNADER SENARE

Den 18 Augusti 2019 tog skrivandet här inne ett abrupt slut. Utan tillstymmelse till förklaring eller avslut försvann jag. Det var inte planlagt från min sida, inte tänkbart – men så blev det. Först för att livet körde ihop sig med en treåring och ett spädbarn. Sedan för att jag upptäckte vilken frihet det var att inte alla runt omkring mig visste exakt vad jag hade gjort för att de hade läst mina inlägg. Och till slut vande jag mig vid att inte skriva. Det som chockat mig mest är att jag inte har saknat det på det sättet som jag trodde att jag skulle göra. Att abstinensen efter den här internetdagboken aldrig kom och att livet flöt på som vanligt ändå. Tills för ett litet tag sedan, och nu när jag väl sitter och plitar ned de här orden kan jag aldrig förstå att jag slutade. Visst känns det lite knackigt när fingrarna går över tangenterna, de flyger inte lika bra som förr. Men jag känner att jag fortfarande har det i mig. Att jag fortfarande älskar det här. Att jag vill.

Allra helst vill jag börja dokumentera livet på samma sätt som jag gjorde förr i tiden. Visst var det krävande att ha content till tre inlägg om dagen, och visst tröttnade min sambo på att jag jämt skulle fotografera våra middagar. Visst suckade min treåring högt när jag skrek ”Stanna precis exakt sådär My, så ska mamma ta en bild” Men det var bättre det. Bättre än att nu sitta här och erkänna för sig själv att jag knappt lyft min systemkamera från hyllan sedan Augusti. Att jag enbart dokumenterat vår sons första fem månader med sketna mobilbilder. Det gör ont i mig, och skulle i all enkelhet kunna vara ensam faktor till att jag vill dra igång det här igen. Vilket det förstås inte är. Jag saknar ju er, och livet härinne.

Det finns så mycket från 2019 års slut som jag måste skriva om, som jag vill skriva om. Och det kommer att hända så mycket år 2020 att det inte är klokt. Livet är fan inte klokt. Jag har en son ni knappt lärt känna än, och en faluröd gård som väntar på oss i slutet av februari.

INTE ENS TVÅ GRADER

1,8. Det är inte åldern på någon av mina barn eller uträkningen av något mattetal jag vill avhandla den här morgonen. 1,8 är antal plusgrader Västerås levererar den här morgonen. Det är tisdagen den 17 September och det är inte ens två grader ute. Min livskamrat är sådär lagom glad över att han imorse var tvungen att skrapa rutor, men samtidigt älskar vi den här kylan. Jag tittar ut på det frostiga och så tänder jag ljus här inne, kokar mig en kopp te och bäddar ner barnen under ett täcke uppe i soffan framför tv:n.

Vi hade en fantastisk måndag igår. Klockan elva kom Ida och Stella förbi och då gick vi en mil ute i skogen bland stockar och stenar. Frank sov i vagnen, My fick utlopp för sin energi och pratade om tomtar och troll, hunden Stella fick dofta på allt och jag & Ida fick ordentlig vardagsmotion. Efter det åkte vi ut till Erikslund och åt lunch innan Ida åkte vidare till jobbet och jag & My tog oss igenom en rejäl shoppingrunda.

Idag är det för My’s del dags för förskolan igen, jag och Frank har varsitt läkarbesök och sen väntar ett benpass på gymmet. Men nu ska jag koncentrera mig på min tekopp och mitt tända ljus en stund innan Frank tröttnar på sin storasyster.