INTE ENS TVÅ GRADER

1,8. Det är inte åldern på någon av mina barn eller uträkningen av något mattetal jag vill avhandla den här morgonen. 1,8 är antal plusgrader Västerås levererar den här morgonen. Det är tisdagen den 17 September och det är inte ens två grader ute. Min livskamrat är sådär lagom glad över att han imorse var tvungen att skrapa rutor, men samtidigt älskar vi den här kylan. Jag tittar ut på det frostiga och så tänder jag ljus här inne, kokar mig en kopp te och bäddar ner barnen under ett täcke uppe i soffan framför tv:n.

Vi hade en fantastisk måndag igår. Klockan elva kom Ida och Stella förbi och då gick vi en mil ute i skogen bland stockar och stenar. Frank sov i vagnen, My fick utlopp för sin energi och pratade om tomtar och troll, hunden Stella fick dofta på allt och jag & Ida fick ordentlig vardagsmotion. Efter det åkte vi ut till Erikslund och åt lunch innan Ida åkte vidare till jobbet och jag & My tog oss igenom en rejäl shoppingrunda.

Idag är det för My’s del dags för förskolan igen, jag och Frank har varsitt läkarbesök och sen väntar ett benpass på gymmet. Men nu ska jag koncentrera mig på min tekopp och mitt tända ljus en stund innan Frank tröttnar på sin storasyster.

ATT SIKTA FRAMÅT MEN BLICKA TILLBAKA

Sverige, fina Sverige – du ska veta att det jag uppskattar dig allra mest för är dina årstider. Vintern, våren, sommaren och hösten. Allra mest tackar jag dig för hösten trots att jag idag sitter och dröjer mig kvar i lite sommarbilder. Det känns som att de är tagna nyss, och vips så är det snart dags att höstrusta i trädgården. Ta ner parasollen, täcka över möbler, ta in dynor och filtar, packa in blommor som är fleråriga eller har en chans att övervintra och göra sig redo för kalla temperaturer och årets första snöfall.

Vi är i mitten av September och igår hade Lilla My mössa på sig när hon gick till förskolan. Folk brukar prata om någon sorts ”höstdepression” men jag har bara höstglädje. Om en vecka har hockeypremiärerna redan varit och det gör mig lycklig. Men än är vi inte riktigt där. Idag är det ju trots allt bara en vanlig torsdag i mitten på September. My är sista dagen på förskolan innan vi tar helg och jag & Frank har inte så mycket mer inplanerat än att försöka tjuva vår pappa för en lunch på stan och så behöver vi ta oss ut i förrådet och ta upp nästa laddning av barnkläder.

06:12

Här hemma är vi alla uppe med tuppen idag och anledningen till det är storasysters tidiga tandläkarbesök. Det är alltså dags för rutinbesöket man numera gör vid tre års ålder och vi har blivit inbokade redan 07:10. Det är lite frustrerande när man behöver dra upp hela familjen runt 06, men å andra sidan passar det ganska bra med en tidig bokning som inte rycker sönder hela dagen. Fredrik behöver bara börja en timme senare och vi hinner med allting innan det är dags för förskolan.

Efter lämningen tänkte jag ta en promenad i det uppfriskande höstvädret och sen kanske det blir en session på yogamattan här hemma. Igår kväll ägnade jag 30 minuter åt Yin Yoga-positioner och började på riktigt nästan gråta över hur stel kroppen är. Det är dags att lägga slarv med stretching på hyllan och börja bry sig lite mer om bindväv och muskler.

VECKANS SISTA DAG

Jag ska inte på något vis försöka påstå att jag har blivit en morgonmänniska, för det kommer jag aldrig att bli. Aldrig i hela mitt liv. Men det blir lättare och lättare att kvickna till på morgonen, det är färre och färre gånger jag känner mig döende när jag går upp ur sängen tidigt. Och nu för tiden kan jag till och med se en tjusning med det hela. Innan graviditeten bokade jag yogapass 06:20 på morgonen för att komma iväg innan jobbet och trots att jag kanske inte riktigt ska träna lika tidigt idag har jag bokat in en träningsdejt strax efter 09. Eftermiddagar och kvällar vill jag hellre viga åt familjen och då har jag svårare att få träningen gjord.

Rykten säger att min svärfar även har vägarna förbi vid lunchtid och så är det ju dags att varva ner, avsluta veckan och sikta framåt mot nästa. Som kommer, precis som vanligt, att bli lite hysterisk och fullmatad. Men nu tänker jag fokusera på en dag i taget.

23 ÅR HAR PASSERAT

Här sitter jag, överväldigad av den fantastiska responsen jag fick på mitt återtågande i bloggvärlden. Det är lite häftigt faktiskt, att ni är så många egentligen främlingar som saknat min dagliga uppdatering. Samtidigt så skulle jag vilja påstå att jag känner många av er, och att ni i vissa fall har bättre koll på mitt liv än till exempel min släkt. När man läser om varandras liv dag ut och dag in under en lång period skapar man ju en relation som är svår att skoja bort. Svårdefinierad absolut, men lika fantastisk för det.

Jag kommer inte ägna ett helt inlägg åt vad som har hänt sedan sist, men under dagarna som följer gissar jag på att det kommer upp lite ljusglimtar. Som den här blombuketten till exempel. I onsdags fyllde jag år och förutom en hel drös med presenter från Fredrik fick jag den här ljuvliga blombuketten. Den orangea färgskalan är verkligen mitt i prick på det jag tycker om.

Idag är det lördag och jag var faktiskt den i familjen som var uppe först imorse. Efter mig klev Lilla My upp och sen hade vi en halvtimme själva uppe innan Fredrik och Frank gjorde oss sällskap. Det öser ner utanför fönstret och egentligen borde jag stå redo och klar för en träningsdejt med en god vän men kroppen har tryckt på nödstopp och sagt ifrån. Halsontet har gäckat mig i några dagar och nu imorse kom febern som ett brev på posten. Så det blir nog till att duka upp lördagsfrukost med familjen istället och sedan fördriva dagen i soffan.

EFTER TYSTNAD

Över två veckor har passerat sedan jag gjorde ett inlägg på den här bloggen senast. Efter en onsdagslista den tjugoförsta augusti lämnade jag er utan ett enda tecken på att jag skulle ha uppehåll i skrivandet. Antagligen för att jag inte ens visste om det själv. På torsdagen och fredagen handlade det bara om att jag inte hann, dagarna efter det om att jag mådde dåligt fysiskt, det blev ett datorhaveri någonstans i mitten och de senaste dagarna har jag fått rannsaka mig själv litegrann. För i ärlighetens namn har det varit ganska skönt att inte skriva.

I nästan halva mitt liv har jag huserat på olika domäner och MoaFidelie har funnit sedan i Mars 2016. Varje dag, mer eller mindre iallafall – har alla vetat om vad jag gör. För det är ju trots allt det jag skriver om. Dagarna som kommer och dagarna som går. Och de senaste två veckorna har människors ovisshet om mitt vardagsliv varit en tillfredställande känsla. Det var skönt att bara trycka på OFF-knappen och stanna upp helt. Så skönt att jag inte bara i några sekunder utan faktiskt flera gånger om dagen den senaste tiden funderat på att stänga ner den här bloggen. Jag tog till och med bort länken från min instagrambeskrivning så folk inte skulle kunna hitta hit från min profil.

Men att sluta hade känts som att göra slut med en bit av mig själv. Så jag tänkte lätta på handbromsen nu och låta tåget köra vidare, så får vi helt enkelt se vart det tar oss. Att jag har saknat alla er som finns här inne är det iallafall ingen tvekan om.

SVAVELDOFT OCH MOTSTÅNDSBAND

Dagens första samtalsämne här hemma var svavel. Inte för att vi gillar icke metalliska grundämnen eller stabila isotoper – utan för att vi tycker om doften det ger. Som när man tänder en tändsticka, eller i det här fallet; den tändstickan som tände några värmeljus hemma hos imorse. Frank har varit igång sedan 05, och trots att Lilla My steg upp strax efter sju hade hon legat och pratat med sig själv både vaken och i drömmarna inne i sitt rum ett bra tag innan dess. Nu har jag slagit mig ner vid köksbordet med tända ljus och en varm kopp te. Vår allra sista semesterdag tillsammans om man bara räknar vardagar.

Om två timmar ska Fredrik åka iväg och hämta veckans matbeställning på ICA Maxi och innan dess tänkte jag köra ett träningspass med motståndsband här hemma. Fyra veckor har gått sedan förlossningen och nu är det dags att se vad kroppen går för rent träningsmässigt också. Det gäller att skynda långsamt när kroppen fortfarande läker, samtidigt är det viktigt att hjälpa den på traven i den mån man kan. Resan tillbaka får man aldrig gratis.

FRÅN VITT TILL GRÅTT

Jag tog med mig barnen till Stockholm, unnade Fredrik lite egentid och i gengäld gick min hall från kritvit till ljusgrå. För igår kväll när vi kom hem hade han faktiskt tagit tag i ett målarprojekt här hemma. Jag hade ju gissat på att sovrummet var först på tur eftersom vi haft det bestämt sedan September förra året men icke! Det blev en liten hallmakeover istället och det var kanske lika bra. När vi flyttade in skrapade vi möbler i väggarna så att putsen ramlade ner och det har blivit märken efter både barnvagnshjul och annat som man dragit in i all hast. En ljusljusljusgrå som är svår att fånga på bild blev både mycket mer roligt och mycket mer stilrent. Jag ska försöka ta lite bättre bilder när tillfälle ges. Nu hade jag en treåring som stod och skrek ”Släck lampan, mamma” precis bredvid mig.

Vi kom hem till Västerås sent igår och jag hann bara slänga i mig lite mat innan jag somnade mitt i kaoset. Frank låg hos Fredrik och skrek, My klättrade på mig och på tv:n skränade en tecknad figur ut dåliga barnlåtar på engelska. Men min trötthet överskuggade allting annat och jag somnade på en kudde längst ner i hörnet. När jag nattade My somnade jag och när jag väl tog mig in i vår säng hann jag knappt lägga huvudet på kudden. Välbehövligt såhär i efterhand eftersom jag steg upp redan före 05:30 med lillebror imorse.

TILL HUVUDSTADEN

Som tvåbarnsmor får man anamma lugnet medan det infinner sig. Därför blev det ingen som helst uppdatering här inne igår. Efter festligheterna här i måndags var vi alla trötta och på grund av den svala temperaturen avstyrde vi stugbesöket hos min svärmor. Istället för att varva upp varvade vi ned och tog hand om varandra och jag passade till och med på att sova ihoprullad i fåtöljen en stund mitt på dagen igår.

Jag skrev svala temperaturer och nu känns det verkligen som att hösten har kommit till Västerås. Jag önskar att det var så på riktigt, men befarar att temperaturen kommer att hinna stiga några gånger till. Jag är ju en sådan där människa som föredrar tolv grader framför trettiosju. Har ni sett blommorna här över förresten? De budade mitt jobb ut till mig som en gratulation för att lillkillen äntligen kommit till världen. Fint tycker jag.

Vi är mer eller mindre mitt i vecka 31 och den här onsdagen ska vi på äventyr. Äventyr till huvudstaden. Vi åker efter lunch, landar hemma hos min mamma någon timme senare och ska bara installera oss innan vi åker ut till Solna och Nationalarenan för att se AIK ta sig an Maribor i Champions League-kvalet. Lilla My får stanna hemma med mormor men lillebror Frank får följa med.

EN GÅVA ATT SE FRAM EMOT

Det är fredag, pappan i hushållet har fått sovmorgon och jag har några vakentimmar i ryggsäcken redan. Första gången jag klev upp imorse låg hela familjen och sov och jag fick några minuter för mig själv i köket. Drack en kopp te, kokade nytt vatten till Franks ersättning och plockade iordning lite av gårdagens stök. Efter det vaknade Lilla My och då gick jag in och hämtade ut en sovande lillebror också så att Fredrik fick sova ostört. Nu har vi levt loppan här några timmar och hunnit med både dubbla frukostar, duplobygge, massa ritande och lek med leran som My fick av sin faster igår när hon var här och hälsade på. ”Världens bästa storasyster” stod det på hennes paket och jag ville nästan fälla en glädjetår.

Även jag fick en present och nu längtar jag några veckor fram till efterkontrollen är gjord, jag har fått grönt ljus för att bada och kan tappa upp jacuzzin här hemma. Jag kommer må som en drottning när jag får sjunka ner i vårdande badolja eller i badsalt med rent magnesium. Magnesium är känt för att få musklerna att slappna av och det kan jag nog behöva efter inkörsperioden som tvåbarnsmor. Hur fint är det inte att min svägerska dessutom ägnar mig en tanke?

Vad den här fredagen tar vägen har jag ingen aning om. Det är redan stekhett utanför fönstret så blir vi kvar på hemmaplan blir det nog några dopp i poolen och kanske en sväng till lekparken. Jag är dock lite sugen på att trotsa värmen och åka iväg till något inomhuscentrum istället.