EN DAG FÖR STUDIER

Touchdown tisdag – andra koppen kaffe är på väg ner i kroppen och när jag tittar på dagens schema blir jag helt vimmelkantig. Om sex minuter går startskottet för en dag med studier långt bortom klockan 16:00 och det kommer bli en pärs att få det att fungera med barnen hemma. Nu, lagom till starten har Frank somnat och jag hoppas att den sömnen iallafall håller i sig i mer än en timme så att jag får en bra start.

Jag har byggt upp ett extra stort kontor på köksbordet dagen till ära och sitter här och längtar mer än någonsin tills jag kan hämta hem mormors gamla skrivbord som står i Stockholm. Som ni ser här över har jag haft en liten linslus med mig på morgonen. Hon älskar att stå framför spegeln och apa sig och jag älskar att kunna glida upp bakom henne och ta några bilder. Hon blir dessutom så mallig när vi lägger över bilderna på datorn så hon får se sig själv på storskärm.

ATT SE TILLBAKA OCH BLICKA FRAMÅT

Den senaste veckan, eller kanske de senaste veckorna har livet känts lite övermäktigt. Eller som att behovet av att få landa i den livsförändringen vi gjort tagit udden av allting annat. När vi flyttade in var jag eld och lågor i tre dagar, packade upp hundra flyttkartonger och pratade renovering både högt och lågt. Men efter det var det som att gnistan försvann.

Jag tittar på de spacklade väggarna i sovrummet och tänker att så har det stått, i 14 dagar. Jag tittar på bokstavstavlorna där jag inte författat några ord och på de icke nedklippta buskarna i trädgården och tänker att det inte är likt mig. Det är inte likt oss att påbörja projekt som vi inte avslutar och inte likt oss att inte göra saker vi har möjlighet till.

Jag tänker tillbaka till den lilla trädgården utanför lägenheten där vi första året till och med planterade jordgubbsplantorna för tidigt. Eller bara längtade efter att få åka till Plantagen och köpa blommor. Och så tittar jag ut genom fönstret på pallkragarna som skulle behöva rensas och känner att, nej, inte idag.

Kanske är det för att det är så mycket att ta tag i. Eller för att tiden inte räcker till. Och orken känns skadeskjuten. Eller för att vi inte riktigt vet hur vi vill ha det. Bra saker tar tid sägs det, så jag antar att jag får luta mig mot det och bara hänga med.

EN BOKSKATT OCH MYCKET STUDIER

En utav de största skatterna vi har här hemma är Jan Lööfs sagosamling. Jan Lööfs ”Sagan om det röda äpplet” var min absoluta favoritbok när jag var liten och tidigt tidigt började jag läsa hans sagor för My. 2017 gjordes en jubileumsbok för att hylla hans 50 år som författare och den julen fick jag & Lilla My den i julklapp av min mamma. Trots det har jag märkt att vi den senaste tiden valt det lite enklare upplägget vid bokstunderna, ljudböcker eller e-böcker i StoryTel-appen. Igår däremot, plockade vi fram den här lilla pärlan igen och Lilla My sa det ”Det är så mysigt när du läser, mamma”.

Det känns som att det bara har varit intensiva veckor sedan vi flyttade hit till gården. De första två jobbade Fredrik över tolv timmar per dygn och efter det har jag haft mycket studier på agendan. Igår skickade jag in den sista inlämningen för kursen och kan andas ut, iallafall i en dag eller så. På tisdag börjar nästa kurs och den är så fullspäckad att det minst sagt ska bli intressant och se om det överhuvudtaget går ihop.

Men, det är fredag. Jag har gått och irriterat mig på en försenad leverans av en sak familjen beställt men känner att jag behöver börja släppa det. Nu kommer helgen och paketet kommer ligga kvar på terminalen där det varit tvärstopp sedan i måndags. En petitess i dagens läge, men ibland är det fint att få hänga upp sig på sådant också.

LITE SKADESKJUTNA

Det är onsdag och min ständiga följeslagare här över förklarar ganska bra hur vi känner oss. Lite uppgivna, lite trötta och lite skadeskjutna. Efter min examination igår samlade jag mina sista krafter till en löprunda där jag verkligen fick sätta till pannbenet för att ta mig runt. Det var stumt och tungt, men som alltid, helt fantastiskt när man väl stod på trappen hemma igen.

Idag då? Idag kommer vardagspusslet bli mitt största problem. Hemma med två barn och två djur ska jag försöka närvara på en föreläsning, en kursintroduktion och ett textseminarium över datorn. Men skam den som ger sig! Efter jobbet ska Fredrik åka förbi ICA och hämta vår mat vi beställt och sen får vi se hur kvällen artar sig. Igår somnade jag i soffan strax efter åtta och jag lär inte vara piggare ikväll.

STUMMA LÖPARBEN OCH EXAMINATION

Tisdagen är kommen och här hemma har vi haft en minst sagt köldslagen morgon, men vad gör det när himlen är klarblå och solen redan har tittat fram? Redan vid 05:10 imorse var det ljust och det är betydligt enklare att kliva upp på morgonen när världen utanför redan vaknat till liv. Så vid 05:30 satte jag på kaffebryggaren med stumma ben. Jag och Brownie letade oss nämligen ut på en löptur igår eftermiddag. 3,5 kilometer rev vi av över öppna fält och även om det inte är mycket för en vanlig människa så är det som att springa ett marathon i en hjärt- och lungsjuk kropp.

Idag är det dags för examination av den näst sista delen i den här kursen. Ett grupparbete värt tre högskolepoäng. På fredag har jag rivit av 15 högskolepoäng redan och det här med att plugga på distans går av bara farten. Med tanke på det rådande läget går examinationen av stapeln digitalt – men Fredrik kommer hem och tar barnen så att jag kan examineras i lugn och ro.

PREMIÄREN ÄR GJORD

Årets grillpremiär har gått av stapeln. Och första grillningen här på vår gård är gjord. Det i kylig nollgradig temperatur medan solen var på väg ner över åkrarna. Vi slängde entrecote, korv, sparris och röd paprika på grillen och avnjöt det tillsammans med en potatisgratäng. Men åt, det gjorde vi inomhus. Att sitta och huttra på verandan bara för att det halvt finns en regel som säger att man äter ute om man grillar är ingenting för oss. Vi har dock infravärme i hela taket på verandan, men den kommer komma väl till pass andra kvällar.

Jag har precis slagit mig ner hemma igen efter en minst sagt kylig promenad med hunden. Vi gick en mil över stock, sten och åkrar och den sista biten längtade jag verkligen hem till kaffet. Som jag nu har i min hand. Det blir en söndag hemma på fortet, förhoppningsvis ute på gården om vi kan hålla oss borta från grävmaskinen. Vi skulle behöva bära ner lite kartonger till garaget och elda upp lite löv.

ETT PALETTBLAD OCH EN FALURÖD FASAD

Tänk att det enda som behövs för att frambringa lite lycka i livet är ett omplanterat palettblad i solen med en faluröd gård i bakgrunden. Det medan min minsta somnade i vagnen och den största sprang varv efter varv runt huset tillsammans med familjens engelska springer spaniel. Här i en udda vardag, isolerade på en gård, gäller det att hitta de små stunderna som sätter ett leende på läpparna.

Att få plantera om en blomma och dricka en kopp kaffe i solen betyder aldrig så mycket som när barnen i övrigt håller på att riva huset och treåringen håller på att dö av tristess.

Utanför vårt fönster har vi fått ta del av alla årstiderna idag. Imorse regnade det, innan frukost snöade det, sedan kom blåsten och den gråa himlen innan solen visade sig och levererade sommartemperatur. Nu håller jag tummarna för att det bra vädret kommer på besök varje dag framöver så att vi kan få till sådana här stunder i trädgården.

SÅ BLEV JAG EN KAFFEDRICKARE TILL SLUT

I tjugotre års tid sa jag att jag aldrig någonsin skulle börja dricka kaffe. ”Du kommer lära dig” sa alla, men jag var aldrig intresserad av att lära mig att dricka någonting som bara skulle göra mig beroende av koffein. Det kändes bara dumt att inte kunna uppbringa nog med energi själv för att klara av en dag. Men så knackade verkligheten på dörren. En verklighet som jag är glad över att jag inte är en del av längre. Där jag kunde stå och jobba från 07 på morgonen till 20 på kvällen med endast en Celsius i kroppen. Som blev två Celsius när kroppen vande sig vid en, som blev tre. Och så var beroendet av koffein igång och det enda som fick mig att ta mig igenom dagarna.

Men i januari i år, när vi åkte till Sälen bestämde jag mig för att göra mig av med beroendet för gott. Under sju dagar drack jag ingen Celsius överhuvudtaget och istället började jag introducera kaffet i mitt liv. I den bästa av världar hade jag inte bytt ut ett beroende mot ett annat, men det gäller att vara verklighetsförankrad också. Från tre burkar celsius om dagen, där en burk motsvarar fyra koppar kaffe, alltså tolv stycken – till två koppar kaffe om dagen. Det är en enorm skillnad. Och fantastiskt skönt att veta att det går att bryta mönster och avvänja kroppen.

Den lilla kaffekorgen vi har i vårt kök möter jag numer med ett leende varje morgon. Och nu sitter jag här och författar det här inlägget med en kopp kaffe vid sidan av min macbook, redo att ta tag i ännu en dag med vård av barn och förkylningar.

VI KÄMPAR I MOTVIND

En förkylning är aldrig bara en förkylning när man har ett barn som har hjärt- och kärlsjukdomar samt problem med lungorna. Minsta lilla förkylningsbakterie slår nämligen ut den här lilla damen fullständigt. Först kommer krupphostan, sen kommer andningssvårigheterna, och så kommer den alldeles för höga febern och där blir vi oftast fast ett bra tag. I början av 2019 kämpade vi i fyra månader utan att få rätsida på infektioner och jag hoppas verkligen inte att vi kommer ned i ett sådant avgrundsdjupt hål igen. Men vi kämpar sannerligen i motvind, jag och Lilla My. Och Frank också för den delen – som också fått sig en ordentlig släng.

Men i förkylningstider syns verkligen syskonkärleken här hemma. Igår byggde vi ihop en lång tågbana med BRIO och My lät Frank låna allt hon ägde. Frank i sin tur skrattade åt allt sin storasyster gjorde precis som vanligt. Den bästa stunden på dagen för hans del är när My kommer hem från förskolan så för honom är det ren lyx att ha storasyster hemma hela dagarna. Sjuk eller inte sjuk spelar inte så stor roll för honom.

EN STOR KOPP KAFFE OCH NÖDVÄNDIGHETER

En nybryggd kopp kaffe och en varm dusch, så började jag min onsdag. Minusgraderna och snön har tittat förbi igen och vår lägenhet där alla element för tillfället är avstängda har blivit lite kylslagen. Men jag tänker att det får vara så. Vi gör ju trots allt våra sista två dygn här nu, och kartongerna täcker de flesta elementen ändå. Jag och Frank har precis kommit hem igen efter att ha lämnat Lilla My på förskolan och tagit oss en promenad med hunden.

Planerna för dagen är tråkiga, men nödvändiga. De allra sista tvättmaskinerna ska tvättas och lådorna fortsätta packas. Fredrik ska jobba sent och jag ska få vardagspusslet att gå ihop.