ETT STYCKE TRÄDGÅRDSMÄSTARE

Om ni bara visste hur glad jag är att den här lilla tjejen är på fötter. Jösses alltså! Jag såg ljusningen på horisonten i söndags och idag bestämde jag mig för att lämna henne på förskolan. Den hemska hostan har vi inte blivit kvitt än, men den lever vi med mer eller mindre 365 dagar om året och den kan vi således inte utgå ifrån. Det var igår på kvällen, när hon skuttade runt överlycklig i trädgården och vattnade blommor med mig som jag bestämde mig för att avboka farmor som barnvakt idag och nu håller jag tummarna för att hon orkar leka med sina kompisar hela dagen. Ser ni förresten hur stora våra rabarberplantor blivit? Förskolans gård var öde vid nio imorse när jag lämnade henne och det känns som att många redan nu har valt att gå på semester. För Lilla My’s del blir det förskola den här veckan och nästa innan hon går på obestämt sommarlov. Allting står ju och hänger på när lillebror Frank väljer att titta ut. Så är det även för Fredriks del. Han kommer att jobba hela vägen fram till födseln.

Klockan börjar närma sig tio och om en liten stund ska jag gå ut och hoppa in i en taxi. Efter en rad avbokade sjukhusbesök förra veckan kan jag inte längre dra ut på det och idag har vi försökt boka in så många som möjligt. Först väntar det allra viktigaste, kontroll av den lilla i magen. Och ett slutgiltigt beslut om läkarna vågar låta mig gå tills det sätts igång av sig självt eller om de på grund av mina kroniska sjukdomar ska starta förlossningen i förväg. De ska tömma mig på några rör med blod, lägga upp en plan för den närmsta framtiden och försöka mixtra med mediciner och vitaminer så att kroppen är så redo som den bara kan bli för förlossningen. Allt är planerat så att jag ska kunna vara tillbaka hemma och hämta Lilla My vid vanlig tid eftersom att Fredrik drar igång ett nytt projekt på jobbfronten idag och kommer att vara borta iallafall tre kvällar den här veckan.

MY’S TOMATPLANTA

Rent generellt tror jag att jag och Fredrik är rätt långt ifrån att bli sådana där föräldrar som hänger upp varenda liten pinal våra barn skapat. Många teckningar som kommit hem under My’s två första år på förskolan har fått ligga framme ett tag innan de slängts eller arkiverats i någon mapp och vi belamrar inte väggar, kylskåp eller fönsterbräden med saker My gjort. Gör det oss till tråkiga? Kanske. Kanske inte. Men så finns det såklart saker hon gjort som fått våra hjärtan att banka lite extra mycket. Som den svartgula stjärnan vi lät hänga i julgranen hela julen. AIK-stjärnan som hon kallade den, vår lilla supporter. Den tror jag kommer få vara med i många många år framöver. Igår när jag hämtade på förskolan stod botten av ett mjölkpaket, med jord och växande grönt på hennes hylla. Det visade sig vara tomatplantor av frön de sått för flera månader sedan och trots att det är en vek liten rackare ska vi nu försöka ge den en chans att rota om sig i vatten. Jag tror inte att den kommer att överleva, men, det vore häftigt om den gjorde det och växte till sig och om jag om några månader kan säga ”My, kolla vad det har blivit av fröet du sådde på förskolan i vintras” Framförallt känner jag en sådan tacksamhet till pedagogerna på hennes avdelning som är såhär pyssliga med barnen trots att de är små.

Igår gick jag och Lilla My på helg, och föga förvånande är pappa Fredrik också hemma med oss idag. Han jobbar imorgon igen men det känns fint att få en familjedag mitt i veckan såhär. My tog sovmorgon till 06:30 och nu har vi precis gått upp alla tre, fyra om man inkluderar katten. Ugnen är igång och snart ska jag slänga in minibaguetter och duka fram frukost. 

 

SNEAKERS ÄR MITT VÅRTECKEN

En utav de mest våriga dofterna jag vet sprider sig just nu i vårt kök. Nämligen; doften som sprider sig när man impregnerar skor. Jag förstår att många utav er rynkar på pannan just nu men, att impregnera skor och nya sneakers har alltid varit mitt startskott för våren. Ett nytt par sneakers till varje familjemedlem hör liksom våren till, och vårens första inköp tillhör familjens minsting. Lilla My och hennes pappa staplade iväg in i skoaffären här om dagen när jag var på jobbet och fixade med lite papper och ut kom hon inte längre i sina gummistövlar, utan i ett par aprikosfärgade Adidasskor. Kanske inte den mest barnvänliga färgen, men sådant kan man inte hålla på och haka upp sig på hela livet.

Kikar man in i vår garderob i hallen hittar man nästan bara uteslutande sneakers bland skohyllorna. Och Adidasmodellen Stan Smith i både vitt och grönt, vitt och marinblått, vitt och lila, och vitt och svart. Lilla My äger fyra par bara själv och det råder ingen tvekan om vad vi gillar allra bäst. Nu är det bara gruset från gatorna som ska sopas bort innan det är sneakerssäsong på riktigt.

NÄR LILLA MY SJÄLV FÅR BESTÄMMA

Det blev en tur i vårt vackra Västerås, jag rullade barnvagnen på kullerstensgatorna, vi kollade på det forsande vattnet och jag stod där och plockade upp kameran för att få felmeddelandet ”Kort saknas”. Minneskortet förstås, det satt kvar i min macbook som låg på köksbordet och jag fick snopet nöja mig med att spara bilderna på näthinnan. Det har vi nog alla varit med om någon gång, att man tar med sig kamera men inte något kort att lagra alla bilder på. Men! Vi fick en fin dag på stan, jag och Lilla My. Jag handlar nästan bara kläder på nätet nu för tiden men idag gick vi på jakt och när vi kom hem hade vi en hel påse med kläder som hon valt själv. 2,5-årsåldern är helt fantastisk att uppleva, det finns så mycket åsikter om högt och lågt och vi är föräldrar till en tjej som tar första bästa chans att tala om vad hon tycker. Visst är det lite tråkigt att hon skakar på huvudet åt mina vita plagg med marinblåa detaljer, men det är ju helt fantastiskt att se när hon förälskar sig i en vit tshirt med röda körsbär på, eller en rosa klänning med lamor. Det är en utav de viktigaste grundbultarna i vår uppfostran, att ingen oavsett situation ska köra över henne och att hon ska gå sin egen väg. Mitt mammahjärta slår volter när jag tänker på hur stolt hon kommer vara när hon får bära tröjan här över på förskolan på måndag.

Solen som hållit oss sällskap större delen av dagen har gått i moln. Nu är det mulet ute och det är faktiskt häpnadsväckande skönt. Då behöver man inte ha dåligt samvete för att man spenderar eftermiddagen med att kolla på fotboll, ishockey och trav i soffan medan man slevar i sig äppelkaka med vaniljsås. Det står nämligen en sådan i ugnen sedan ett tag tillbaka.

FÖR TRE ÅR SEDAN VISSTE VI ATT DU VAR DU

 

Mörkret har precis börjat falla utanför fönstret och jag har precis kommit in efter att ha släppt in kaninerna i sina fackburar. Här inne i vardagsrummet sitter vi nu, alla tre människor i familjen nyduschade eller nybadade. Jag steg av mitt pass strax efter 15, sprang in på H&M och köpte på mig mina första gravidkläder och sen letade jag efter sammetsgardiner till hallen men gick bet. Fredrik plockade upp mig efter sitt jobb och 16:10 hämtade vi en glad tjej på förskolan. Hon hade varit lite hostig på eftermiddagen men i övrigt hade det gått galant och jag är så glad över att vi nu kan vinka hejdå till den här VAB-omgången på riktigt. Snart är det nattning av barn som gäller och sen ska jag och Fredrik ställa oss i köket tillsammans och göra Club Sandwich. Det var den maträtten flest ville ha inlägg om så så får det nog bli på tisdag!

”För tre år sedan visste vi att du var du” lyder det här inläggets rubrik. Den första mars för tre år sedan var vi på vårt livs första rutinultraljud. Vi hade kallat Lilla My för Frank hela graviditeten, enda fram tills dagen innan. Där satt jag i soffan i vår 1,5a inne i city, med en bulle mitt på huvudet och sa ”Jag tror att det är en tjej” svaret kom blixtsnabbt från Fredrik ”Hörrudu, Lilla My, det är en kille!” Han menade alltså att jag såg ut som Lilla My med bullen på huvudet och det var också så My’s namn kom till. Dagen efter, den första mars, för exakt tre år sedan, berättade ultraljudsbarnmorskan att det var en liten tjej där inne. Från stolen bredvid britsen där jag låg hörde jag Fredrik säga ”Det är Lilla My, Moa”. Senare samma dag gick vi ut med graviditeten, namnet och hela faderullan. Det känns så overkligt att hon om 20 veckor kommer vara storasyster och att hon om ett halvår fyller hela tre år. Vår tjej.

REN OCH SKÄR MAGI

 

Ja, jag vet. Jag har skrivit om den här boken tidigare på bloggen och ni kanske är trötta på mitt tjat, men ni får stå ut en gång till. För det bästa med att Lilla My numer sover i sitt eget rum och att läsning har blivit en del av rutinen vid nattning är att jag oftare och oftare får plocka fram den finaste boken jag äger. När jag var liten läste min mamma ”Sagan om det röda äpplet” för mig, den var min absoluta favoritbok och jag låg och tittade på alla fantastiska illustrationer medan hon läste. Det är antagligen som att svära i kyrkan när man ber Astrid Lindgren slänga sig i väggen, men Jan Lööf är den bästa barnboksförfattaren jag vet.

Julen 2017 fick jag och Lilla My hans fantastiska sagosamling av min mamma. En sagosamling han har byggt på i hela 50 år. Här har man valt ut de mest folkkära och Jan Lööf har själv varit med och restaurerat alla gamla böckers illustrationer. Hans säregna ton i skrivandet och otroliga detaljrikedom i illustrationerna slår mig med häpnad. Det är 301 sidor av ren och skär magi och jag kommer på mig själv att sitta och läsa och bläddra långt efter det att My har somnat bredvid mig.

Och somnat har hon gjort, för länge sedan. Även Fredrik har krupit ner under täcket i vårt sovrum men jag sitter uppe och tittar på Sverige i Handbolls-VM. Dagen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Den började bra med en timme på nagelsalongen och därefter 45 minuter på löpbandet på gymmet, men slutade ganska tufft uppe på Västerås Lasarett. Nu ska jag dricka te, förhoppningsvis se Sverige gå vinnande ur den här bataljen och sen ska jag försöka inkassera lite skönhetssömn. Sov så fruktansvärt dåligt natten till idag.

TIDIG HÄMTNING, PULKAÅKNING OCH LYCKA

 

Tänk vilken fin vinterdag vi fick till slut! -9 grader men strålande sol och klar himmel. Efter att ha klarat av telefonsamtalet med min chefsläkare tog jag pulkan i släptåg och gick till förskolan. Redan på gården möttes jag av större barn som var ute och åkte i pulkabacken och när jag klev in på My’s avdelning stod hon utklädd till brandman. Med tanke på att jag ofta jobbar utanför de vanliga kontorstiderna är det vanligtvis Fredrik som hämtar, det bidrar till att Lilla My blir lite extra glad de gångerna jag hämtar henne. Hon blev alldeles salig när hon såg att jag hade pulkan med mig, så vi tog en lång omväg hem. Istället för den två minuters korta vägen hem var vi ute och åkte pulka i mer än en halvtimme innan vi bestämde oss för att gå in.

Väl hemma hoppade vi ur ytterkläderna, gick in i badrummet och tvättade av lite lera och sen gick vi raka vägen till köket och poppade en påse popcorn. Nu har vi suttit i soffan ett tag med varsin skål popcorn och med Bamse på tv:n. Det är en halvtimme kvar tills Fredrik slutar för dagen och när han kommer hem ska vi ställa till med lite hamburgare till middag.

PLÖTSLIGT HAR HON SOVIT FÖRSTA NATTEN I SITT EGNA RUM

 

Idag fick jag vakna upp ganska chockad och förbannat mammastolt, för precis som rubriken lyder har vår lilla tjej precis sovit sin allra första natt i hennes egna rum. Oftast sover hon i den lilla sängen som står tätt intill vår i vårt sovrum och den senaste tiden har hon till och med gjort vår 1,80 säng trång. Ett nyårslöfte jag satt upp för oss i familjen är att hon under det nya året skulle somna någon kväll i sitt nya rum. I målet hade jag inte ens med att hon skulle sova en hel natt i sitt rum, det eftersom att vi aktivt aldrig pratat med henne eller försökt få henne att sova där. Skrämd av alla mammor som har tonåringarna kvar i sin egna säng satte jag inte för höga krav på hon som faktiskt bara är två och ett halvt år, speciellt inte eftersom att förändringar är någonting hon ibland har väldigt svårt att förstå sig på.

Och så kom första januari, hon sov inne i sitt rum mitt på dagen och när det var dags för hennes pappa att natta för kvällen sa hon ”Jag vill sova i mitt rum”. Jag hörde hur till och med han tvekade, men efter ett tag fick hon som hon ville. Jag kunde sjunka ner i min egna säng, tända lampan och läsa en bok innan läggdags och när Fredrik kom in pussade vi varandra godnatt och sa att vi skulle låta henne komma in till oss när hon vaknade under natten. 02:40 hörde vi första och enda ropet efter oss men när Fredrik sa att hon skulle komma in till oss insisterade hon på att få ligga kvar i sin egna säng om hon bara fick en flaska välling att fylla magen med. Så det fick hon. Och när jag tassade upp 05:20 imorse låg hon fortfarande kvar i sin säng och sov djupt intill ett gosedjur. Det tycker jag är fint, och modigt.

NYTT TILL LILLA LOPPAN

 

Grått, blått, svart och vitt. Kollar man ner i My’s klädlådor här hemma så är det de kulörerna man möts av. Neutralt, stilrent och basic. Så skulle jag nog välja att beskriva sättet jag klär min dotter på. För att undvika rosa tröjor med glitter och paljetter brukar jag handla på killavdelningen. Och trots att My snart är två och ett halvt år är det fortfarande människor som misstar henne för att vara en kille. Jag slår vad om att det hade låtit annorlunda om jag hade klätt henne i rosa från topp till tå. Tänk att samhället fortfarande är så år 2018.

För tillfället så befinner sig My i tre storlekar. Vissa byxor i storlek 86 sitter fortfarande som en smäck medan hon på överkroppen ibland drunknar i storlek 98 men ändå ibland knappt får plats i storlek 92 medan vissa 92 sitter som sytt för hennes kropp. Och jag håller, precis som vanligt, på att bli helt tokig på att det är så ovisst. Perfektionisten i mig hade tyckt att det hade varit så enkelt att rensa ut 86 och 92 och enbart köra på 98. Men icke! Det ekar ganska tomt när det kommer till storlek 98 men igår efter jobbet sprang jag in på Kappahl och Lindex och fick med mig lite hem. Det är verkligen nästan uteslutande butikerna jag handlar i när det kommer till kläder. H&M slinker in ibland, men ska jag snabbt hitta något jag söker så är det Kappahl och Lindex jag styr stegen mot.

VAM – VÅRD AV MONSTER

 

En halv dag med VAM har snart passerat. Ja alltså – vård av monster. Läs det med en stor underton av villkorslös kärlek. För det finns inget monster i världen som jag älskar så mycket som hon som sitter på stolen här över. Trots att hon är mer orkeslös än vad hon brukar vara så har vi ändå hunnit med både lek, bus och städning här hemma. Mestadels har vi legat i soffan men vi har ändå hunnit med att både rita, lägga pussel och köra rally med dockvagnen i hemmets alla rum. Jag har dammtorkat, dammsugit och svabbat och dessutom hunnit med att hänga två maskiner tvätt. Så nu är tvättmaskinen redo för ny tvätt om vi skulle stöta på ett nytt andningsuppehåll med efterföljande kaskadspyor. Bortsett från det vid klockan sex imorse så har vi inte haft något anfall och nu håller vi tummarna för att allting vänder.

Om en liten stund kommer Fredrik hem och är med Lilla My en stund medan jag åker iväg på läkarbesök. Sen åker han tillbaka till jobbet och jobbar klart innan vi alla får ta kväll hemma. Det känns tråkigt att inte kunna ge sig iväg till Stockholm och AIK ikväll, men det ska ändå bli fint att få en eftermiddag och kväll tillsammans med hela familjen.