ÅTTA MÅNADER

Under Lilla My’s första år i livet dokumenterade jag allting hon gjorde. Varenda litet steg och framsteg. Annat är det tyvärr med Frank. Dels för att jag inte bloggade under några månader när han hade kommit, och dels för att det faktiskt är sant att man inte är lika imponerad med andra barnet som med första. Och för att den här lilla killen tar livet med ro och inte är lika snabb i sin utveckling som sin storasyster.

Det enda han ligger i framkant med är vikten och storleken. Adidassetet som han har på bilden har han kommit i i några månader och det hade inte My förrän långt efter ettårsdagen. Det verkar dock som att familjens Buddha stannat upp lite i växandet nu. Han kommer fortfarande i storlek 92 och det tackar min plånbok för. Det var många plagg som bara fick passera under hans första halvår i livet. Då kändes det som att han gick upp en storlek varje dag.

På första bilden här över tittar han på den bästa han vet. Sin storasyster. Jag vet ingen som kan göra Frank så glad som My. Tätt följt av det kommer dammsugaren. För vill man hålla den här killen nöjd så dammsuger man en hel dag. Alternativt sätter på duschen. Där inne kan han sitta tills kroppen skrumpnat ihop och på något underligt sätt tar han sig alltid in i badrummet när någon i familjen duschar. Fredrik säger jämt att han måste ha varit fisk i sitt förra liv – jag tror mer på att han var ett vattenodjur.

Några nya mått finns det inte på den här killen. Vi skulle ha haft hembesök av BVC igår, på hans 8-månaders dag men det blev avbokat på grund av allt kaos utanför.

11 KILO ROBUST KÄRLEK

Lite mer än sju månader har han blivit nu. Familjens lillebror. Vår Frank som kom till världen i somras när jag abrupt slutade att skriva här inne. Innan det senaste kortvariga uppehållet skrev jag att vi skulle prata mer om honom, men det blev knappt av. Men; i verkligheten är det svårt för honom att hamna i skymundan här hemma. Han är nämligen knappt minst. På 7-månaderskontrollen hos BVC visade vågen hela 11 kilo och det är bara att konstatera att familjens lillebror är en stabil pjäs. Det senaste klädesplagget jag köpte till honom hade storlek 92. En storlek som storasyster Lilla My hade kvar i sina lådor innan jul. Nu köper jag storlek 110 till henne, men än finns det kvar kläder i storlek 98 som hon kan ha. Så, summan av kardemumman; mellan vår 7-månaders och vår 3 och ett halvt åring skiljer det en klädstorlek och bara fem kilo.

Även om Frank är hans riktiga namn, och namnet vi använder med jämna mellanrum så är han Buddha för oss och vår närmsta familj. Smeknamnet har han såklart fått med tanke på sin storlek och faktum är att han lyssnar mer på det än de gångerna man benämner honom som Frank när man pratar med honom.

Krupit har han gjort sedan några veckor tillbaka och står gör han också, helt upprätt med hjälp av rätt stöttning mot ett bord eller liknande. Jag ser försök från honom till att ställa sig upp från sittande utan stöd men hoppas att det dröjer ett tag till. Han är röjig som han är och det skulle vara skönt för mamma att kunna koppla av lite till.

FRANK 6 MÅNADER

Tänk att den här lilla killen blir ett helt halvår idag. Storleksmässigt (vikt och längd) känns han så mycket större, men utvecklingsmässigt så mycket mindre. Och jag vet, jag ska inte jämföra lillebror med storasyster. Dels för att det är erkänt att killar är trögare än tjejer men också för att Lilla My var först med allt. Vi träffade ju till och med forskare på BVC som gjorde en studie på hennes snabba utveckling. Men när man har två barn är det omöjligt att inte jämföra, den som säger någonting annat ljuger.

Så, vem är Frank då? Jämfört med sin syster är han världens nöjdaste och gladaste bebis. I regel vaknar han en gång per natt och sover två gånger på dagarna. Det här med gröt och puréer har inte varit någon höjdare förrän vi testade Nestles pärongröt. Det äter vi nu två gånger om dagen som komplement till ersättning. Vällingen har vi inte gett oss i kast med att prova än.

Han sitter själv sedan ett bra tag tillbaka och har precis som sin storasyster börjat backa sig framåt i livet. Han har inte listat ut hemligheten som ligger bakom att ta sig framåt än men det är kanske inte heller så konstigt. Han väger över 10 kilo och har storlek 80 och 86 så att han är lite klumpig känns givet. Blöjstorlek 5 börjar kännas för trång och jag undrar hur mycket han ska växa innan det stannar av – om det någonsin stannar av.

Till mammans stora lycka är Babblarna verkligen ingen höjdare, vill man göra den här killen glad slår man på Nicke Nyfiken. Annars är ju det absolut bästa att titta på storasyster när hon leker teaterapa.

SEX KILO KÄRLEK

Lillebror Frank, om lite mer än en vecka har han funnits hos oss i två månader. Idag är han 53 dagar och har blivit en helt egen liten person. En helt egen liten person med egna rutiner och med en egen framfart i livet. Jag tror inte att det finns en enda tvåbarnsförälder som med handen på hjärtat kan säga att han eller hon aldrig jämfört sina barn. För det gör man. Man jämför inte kärleken, eller favoriserar den ena – men man jämför framstegen. Man blickar iallafall tillbaka till hur det var med första barnet och ställer sig frågan om saker är annorlunda nu.

Lilla My och Frank har hittills visat sig vara varandras motsatser. My var en varmblodig bebis som hängde i blöja dygnet runt och sett till vikt och längd var hon liten väldigt länge. Frank är en frusen liten kille som trivs bäst i en långärmad pyjamas under en filt eller ett täcke. Och han växer så att det knakar. Jag var tvungen att ta fram My’s BVC-bok för att jämföra deras kurvor och mycket riktigt – det är enorm skillnad. Frank växer 6 kilo nu, det gjorde My när hon var ett halvår. Vi har kastat bort alla kläder i de små storlekarna och har redan kommit upp i storlek 68. Storlekar som våra vänners barn från 5 månader och uppåt kan ha med god marginal.

Tänk vad vackert det är ändå, att inte en enda människa är 100% som någon annan och att syskon kan skilja sig så mycket åt. My har fått det mesta från sin pappa, och Frank han har fått det mesta från mig.

FRANK – EN MÅNAD

Igår, den artonde augusti var det exakt en månad sedan lillebror kom till oss. Det är som vanligt med barn, man kan inte för allt i världen förstå vart tiden tar vägen. Ändå känns det som att vi alltid har varit fyra. Som att livet innan honom knappt existerar. När jag och Fredrik började prata om barn för första gången för över fyra år sedan var det i benämningen av en son. En son som skulle heta Frank. Och ibland får jag påminna mig själv om att han faktiskt finns på riktigt nu. Benämningen här hemma är oftast ”lillebror” eftersom Lilla My är närvarande eller ”lilla gubben” eftersom att han verkligen ser ut som en liten gubbe.

Senaste BVC-kontrollen visade en vikt på nästan fem kilo, en längd på 55,2 centimeter och ett huvudomfång på 38,4 centimeter. Vi har med andra ord en riktigt stor kille – som utan tvekan sticker iväg i kurvmåtten. Han är ganska tung för sin tid, och brås på sin mamma och storasyster och har ett väldigt stort huvud. Mössor mellan 1-2 månader har vi redan fått skänka bort och istället använder vi mössor som är till för barn som är ett halvår. Flaskmatningen går klockrent, han äter var tredje timme på dagarna och vaknar två gånger på nätterna och klunkar i sig 120 ml.

Annars har han bytt sömniga perioden mot en mer aktiv och det har konstaterats på BVC att han är riktigt stark i nacken och också otroligt uppmärksam på rörelser och ljud. Det bästa han vet är att ligga i sitt babynest placerad nära ett fönster och titta på ljuset. När man lägger honom där hinner man nästan dammsuga hela hemmet utan en enda protest. Protest blir det däremot när det vankas blöjbyten eller klädombyte, den här killen hatar nämligen att vara naken. Och så blir han väldigt ilsken när han kommer på att han är hungrig och flaskan inte finns nära till hands.

FRANK – TVÅ VECKOR

Att dokumentera de första veckorna i livet är fantastiskt. Från födseln till förra torsdagen då Frank blev en vecka, och från den veckan till den här torsdagen. För det händer så ruggigt mycket redan nu. Han växer så att han knakar och till skillnad från första veckan i livet där han bara sov och sov finns det nu en kille som stundtals tar ton. Han har inte slutat vara en lugn bebis, men nog finns det riv i vår son. Och redan nu finns det saker som definierar honom.

När det kommer till kroppstemperatur är han raka motsatsen till sin storasyster. Hon var jämt varm och låg bara i blöja men lillebror är kall om både fötter och händer och trivs bäst med både kläder och filtar. Att vara naken är det värsta Frank vet och decibelnivån maxas när det är dags för blöjbyte eller byte av kläder. Han är, precis som barnläkarna säger, otroligt stark i nacken och vill man inte parera en bebis som slänger med huvudet är ryggläge det enda försvarbara. Och frågan är om inte kläderna i storlek 56 redan är på ingång att klä hans kroppshydda. Jag tycker nämligen att storlek 50 börjar bli lite tight iallafall när det kommer till bodys.

Igår, 13 dagar gammal gjorde han sin AIK-premiär när det vankades Champions League-kval. Han sov sig igenom fullt jävla ös på läktaren, pyroteknik och tre måljubel. Blir det inte en riktig huligan av honom när han blir äldre har jag misslyckats som mor.

NÄSTAN FYRA KILO

När den här lilla killen kom till oss vägde han 3648 gram och hade ett huvudomfång på 36,5 centimeter. De tre första dagarna efter födseln vägdes han en gång varje dag och noterades då för 3560 gram, 3615 gram och 3654 gram. Alla bebisar tappar i vikt efter förlossningen och tydligen är det ovanligt att man redan på 48-timmarskontrollen väger över sin födelsevikt igen. Men den här killen har en stadig viktuppgång och det tackar jag ersättningen för. Det är verkligen så smidigt att flaskmata, jag behöver aldrig fundera över hur mycket han har fått i sig.

I förmiddags hade vi vår BVC-sköterska här på besök och mätningarna visade inte bara ett ökat huvudomfång till 37,4 centimeter utan även en viktuppgång till 3925 gram. Frank väger nästan fyra kilo och det är inte bara jag som inbillar mig att han växer i raketfart.

FRANK – EN VECKA

168 timmar, sju dagar, en hel vecka har passerat sedan lillebror kom till världen. Och jag vill bara dra i nödbromsen. Jag kan inte förstå att det har gått så fort, att han redan efter två dygn hade passerat sin födelsevikt och att han aldrig någonsin mer kommer att vara såhär liten igen. När Lilla My växte kände jag ingen ångest, nu när jag vet hur fort tiden går och nu när jag vet att det här är livets sista bebis så letar det sig dock in en gnutta. Hade man kunnat dra i nödbromsen bara för någon dag eller hade man kunnat få dubbelt så många timmar på sina dygn någon vecka framöver hade jag tackat och tagit emot.

Frank Conny Kenneth Rundberg, vem är han då, vår lillebror? Livets lugnaste bebis. När man får andra barnet jämför man självklart med det första, på gott och ont. My visade sina ADHD-gener redan från start men den här gången har vi fått en kille som tar livet och omgivningen med ro. Han sover sig igenom treårstrots, dammsugning och vanligt vardagskaos. Någon gång varannan timme vaknar han för mat och blöjbyte men annars trivs han bäst i sitt babynest eller i vagnen nedbäddad under sin filt. Hade jag inte fött ut det här barnet hade jag nog aldrig kunnat ana att han var min, men det är nog bara lugnet före stormen.

NÄR INGA ORD KÄNNS TILLRÄCKLIGT STORA

Jag har tänkt att jag ska påbörja det här inlägget så många gånger, men varje gång är det som att orden trollar bort sig själva. Som att all den kunskapen jag besitter om bokstäver och ord bara försvinner i ett kick. Inga ord känns värdiga, och inget inlägg tillräckligt stort. Det känns som att jag måste briljera när jag ska presentera Frank för er bloggläsare, för ni har precis som jag väntat, längtat och varit med på den här resan i tio månader. Många har till och med läst min blogg i alla de åren den har funnits till. Frågat om syskon till Lilla My innan vi själva ens funderat över det och läst om ett missfall som tog hårt i början av förra året.

Imorgon när klockan slår 16:32 är det en hel vecka sedan familjens sista pusselbit föll på plats. En vecka sedan min trio blev en kvartett. Förlossningen blev långt ifrån det vi hade hoppats på, och även om den inte var värre än den med Lilla My så spelar den tyvärr i samma liga. Då för tre år sedan valde jag att inte skriva någon förlossningsberättelse som alla fick läsa, och jag tror nog inte att det kommer bli någon den här gången heller. Iallafall inte förrän journaler är utskrivna så jag själv får allt svart på vitt och förrän jag bestämt mig om det är något jag vill riskera att förstagångföderskor läser. Ingen varningstext känns tillräckligt stor just nu. Men vi mår bra, för varje dag som går återhämtar vi oss och blir starkare och smärtan dövas av den lyckokänslan som finns. Så låt oss återgå till inlägg om familjeliv och vardagsdravvel. Livet känns så mycket fattigare utan konternuerlig uppdatering här inne.