BLAND KANTARELLER OCH BÄR

Strax efter nio imorse satte vi oss i bilen och satte fart mot Ramnäs. Stället där Fredrik kommer ifrån och där hans pappa bor kvar. Den gamla bruksorten utanför Västerås som faktiskt har den enda kyrkan jag skulle kunna tänka mig att gifta mig i. Halv tio var vi framme hos min svärfar och hämtade upp honom och sen satte vi fart mot skogen för plock av blåbär och kantareller. Tre timmar avverkade vi i skogen och vi har nyligen kommit hem med fulla burkar kantareller, blåbär, lingon, smultron och till och med vildhallon.

My flög fram över stock och sten, gjorde några rejäla vurpor men klagade inte förrän i slutet när hennes små ben var trötta. Frank gjorde som vanligt, sov sig igenom hela händelsen och Fredrik hävdade att han hade kunnat vara kvar i skogen och plocka blåbär i flera timmar. Och jag då? Trots att jag är helt överlycklig över att vi hittade så mycket av allt är jag nog gladast över den turen då jag bar båda barnen. Lilla My hängandes på ryggen och Frank i bärselen. Att det finns en sådan råstyrka i kroppen tre veckor efter förlossningen gör mig glad. Sakta men säkert börjar jag lita på musklerna igen.

LUGNA MORGNAR OCH HEKTISKA DAGAR

Den näst sista semesterveckan här hemma börjar nå sitt slut och det kommer att bli hektiska dagar nu framöver. Det är dock ingenting som märks på våra morgnar. Då väljer My att ligga kvar lite extra länge och jag, jag ligger i regel kvar ännu längre. Sen går vi upp, mixar smoothie till hela familjen och rör ihop en äggröra. Idag har vi gjort precis exakt det, men om 55 minuter ska vi kliva utanför dörren och fara till skogs. Det är nämligen dags att gå på jakt efter både kantareller och blåbär. Först ska vi åka förbi Ramnäs utanför Västerås och hämta upp min svärfar, sen bär det av.

Det blir nog några timmar i skogen och sen bär det hemåt för att förhoppningsvis ta tillvara på det vi plockat innan vi ska styra ner mot tågstationen och hämta upp min kära mor som kommer med tåget 16:10. Den senaste tiden har vi setts ganska ofta och det gör mig så glad. I höst vet jag att det kommer bli körigt för oss allihopa och att vi inte kommer ha samma möjlighet att ses. Nu ska jag dricka upp smoothien och sen är det dags att dra på sig stövlarna.

EN AV SOMMARLOVETS LYCKLIGASTE STUNDER

Onsdagen har övergått i torsdag men trots det så lever jag kvar i gårdagen. Iallafall tills dess att jag har fått dela några utav bilderna från gårdagens fisketur med er. Den innehöll verkligen allt för en lyckad tur på sjön. Farfars eka, en treåring som första gången hon metade fick familjens första napp, en mamma som fick både största fisken och flest fiskar, ett åskmuller som jagade oss men aldrig kom ikapp, fika och en nöjd treveckors som sov i bärselen.

Det blev några fantastiska timmar på sjön, minst sagt. Och jag kan bara konstatera att vi har en tjej som älskar fiske och fiskar. Ingen blir så exalterad som hon när det nappar och så fort hennes farfar hade tagit bort fisken från kroken ville hon hålla i den innan vi släppte ner den i hinken vi hade med oss. Hinken skulle efter det med fördel stå precis bredvid henne så hon kunde sitta och titta på fiskarna. Hon provade alla tre fiskespön vi hade med oss och hade en utav sommarlovets lyckligaste stunder.

I STORLEK 56

Snart är Frank tre veckor, och trots att han fortfarande kan ha plagg i storlek 50 så börjar alla bodys att bli tighta. Så snart är det dags att rensa lådorna och packa kläderna vidare till andra bebisar. Vi har storlek 56 bakom hörnet och helt bedårande kläder att tillgå. Den gröna med sköldpaddor och den vita med valar är bara två av många. Tänk att det kan vara så roligt med bebiskläder!

Klockan är strax innan åtta, familjen gav mig en kort sovmorgon imorse och nu har det tagit mig ungefär 30 minuter att dricka en kopp med varmt vatten och citron. Det ska plockas fram lera, bytas blöja, My har redan bytt kläder tre gånger och Frank har en tuff morgon. Snart ska jag bryta mig fri från familjekaoset och ta en powerwalk dock. Kanske får den allra minsta följa med i vagnen om han har tur.

TRE ÅR!

Tårta med choklad och rosa grädde, paket inslagna i vitt papper med rosa flamingos, tre tårtljus och en förväntansfull dotter – det är vad den här morgonen har bjudit på. För idag blir Lilla My tre år, eller tre pärlor som hon säger och hänvisar till snöret de har på förskolan där varje pärla symboliserar en födelsedag de haft i livet. Födelsedagsbarnet sov till strax innan 07 imorse och sedan blev det tårtfrukost för hela slanten. Tårtan med rosa grädde, choklad och frukt letade Fredrik efter i hela stan igår och det tycker jag är vackert. Paketen som jag slog in tidigare i veckan innehöll ett smurfpussel och en klocka att sätta på armen. Och det där pusslet har vi redan lagt fem gånger under tiden hon beskådat sin arm och sagt ”Titta mamma, klockan tickar!”

Trots att vi inlett dagen med pompa och ståt är det inte så den kommer fortsätta. Fredrik måste kasta sig iväg på ett jobb och kalaset blir inte förrän nästa helg när familjen har möjlighet att samlas. Men det ska nog bli en fin dag trots att vi måste avverka några timmar på olika håll.

UNDER ETT PARASOLL I SKUGGAN

Lilla My och Fredrik levde loppan i både vattenbrynet och på djupt vatten, Frank sov sig igenom hela vistelsen under ett parasoll i skuggan och jag passade på att läsa flera kapitel i boken jag läser just nu. Efter tre timmar på stranden i förmiddags tyckte My att det räckte och ville åka hem och familjen följde glatt hennes exempel. Att komma ut innan den värsta värmen slår till kommer nog att vara vår livlina om det fortsätter vara såhär varmt resten av sommaren.

Hela familjen har checkat ut för en vilostund och här sitter jag och inser att bloggen kommit alldeles för mycket i skymundan den här veckan. Det gör mig både glad och ledsen. Glad för att det är ett bevis på att jag faktiskt tagit tillvara på tiden tillsammans med familjen den här första semesterveckan av fyra och ledsen för att jag älskar att dokumentera och skriva. Resten av söndagen tänkte jag svara ikapp kommentarer, mejl och samarbeten och sen väntar eventuellt ett besök av en vän innan vi tar kväll och rundar av.

DET BLIR EN DAG PÅ STRANDEN

Det är söndag, på köksbänken här intill mig står tre matlådor med nygjord pastasallad, i väskan jag precis packat finns badkläder till två utav familjens medlemmar och kepsar och solhattar till oss alla fyra. Solglasögon, frukt, sandleksaker, iskallt vatten och allt som man behöver när man planerar för några timmar i solen. Jag säger som Tomas Ledin – det blir en dag på stranden. Iallafall en förmiddag eller så många timmar som lillebror och mamman i familjen står ut i skuggan medan My och pappa badar. Jag är ändå så tacksam över att vi inte delar på oss utan faktiskt gör saker och ting tillsammans. Många hade nog valt att stanna hemma med en nyfödd bebis när det vankas sandstrand, men vi har nog alltid varit en familj som ser till att få det att fungera iallafall. Det har jag alltid sett som vår största styrka.

HEMMAGJORT PÅ RIKTIGT

Vet ni vilken tid i livet som folk vill besöka en som allra mest? Just precis, när man fått barn. Barnens farmor och hennes Ippe var först ut redan i samma svep som vi kom hem från BB i fredags, den stolta storasystern var nämligen i deras stuga under tiden förlossningen var igång. I måndags kom min mamma på ett tåg från Stockholm och stannade ett dygn och idag var det dags för Fredriks pappa att komma och hälsa på den lilla killen som gjort honom till farfar för andra gången.

Efter en dag full med lekplatshäng, bad i poolen här i trädgården och lapande i solen tittade han in och jag bjöd på hemgjord jordgubbs- och rabarberpaj. Huvudingredienserna plockade jag här hemma i trädgården och om inte den här pajen räknas som hemmagjort på riktigt, vet jag inte vad som gör det. Jordgubbslandet sjunger nog på sista versen för i år och det var skönt att få bryta av lite rabarber från den enorma plantan som hänger hej vilt.

Båda barnen sover som stenar, Lilla My nedbäddad i sin säng och Frank här i sitt babynest bredvid oss i soffan. Jag har aldrig varit med om maken till lugn unge, och tänkte faktiskt att jag ska passa på att berätta lite mer om det som definierar honom för tillfället imorgon när han blir hela en vecka gammal. Om en liten stund ska vi se hur AIK tar sig an Champions League-kvalet och sen tänkte jag krypa till kojs.

NÄR INGA ORD KÄNNS TILLRÄCKLIGT STORA

Jag har tänkt att jag ska påbörja det här inlägget så många gånger, men varje gång är det som att orden trollar bort sig själva. Som att all den kunskapen jag besitter om bokstäver och ord bara försvinner i ett kick. Inga ord känns värdiga, och inget inlägg tillräckligt stort. Det känns som att jag måste briljera när jag ska presentera Frank för er bloggläsare, för ni har precis som jag väntat, längtat och varit med på den här resan i tio månader. Många har till och med läst min blogg i alla de åren den har funnits till. Frågat om syskon till Lilla My innan vi själva ens funderat över det och läst om ett missfall som tog hårt i början av förra året.

Imorgon när klockan slår 16:32 är det en hel vecka sedan familjens sista pusselbit föll på plats. En vecka sedan min trio blev en kvartett. Förlossningen blev långt ifrån det vi hade hoppats på, och även om den inte var värre än den med Lilla My så spelar den tyvärr i samma liga. Då för tre år sedan valde jag att inte skriva någon förlossningsberättelse som alla fick läsa, och jag tror nog inte att det kommer bli någon den här gången heller. Iallafall inte förrän journaler är utskrivna så jag själv får allt svart på vitt och förrän jag bestämt mig om det är något jag vill riskera att förstagångföderskor läser. Ingen varningstext känns tillräckligt stor just nu. Men vi mår bra, för varje dag som går återhämtar vi oss och blir starkare och smärtan dövas av den lyckokänslan som finns. Så låt oss återgå till inlägg om familjeliv och vardagsdravvel. Livet känns så mycket fattigare utan konternuerlig uppdatering här inne.

OM UPPGIVENHET OCH GULDGLIMTAR I VARDAGEN

Uppgivenhet är dagens ord, känsla och sinnesstämning. Kanske är det som Fredrik säger, att jag är alldeles för hård mot mig själv, att jag är alldeles för otålig och alldeles för stressad. Men, jag är trött på att vara gravid nu och vet att tiden lillebror får i magen nu efter beräknat födelsedatum varken gör honom eller mig gott. Risken att gå samma öde till mötes som med storasyster My ökar för varje dag han är kvar där inne. Infektion, blodförgiftning, svårighet att passera genom mitt bäcken. Igångsättning är det inte heller tal om, då medicinerna och det onaturliga förloppet inte gifter sig så bra med mina sjukdomar.

Det blev en hinnsvepning igår på eftermiddagen. Jag var öppen mellan 2-3 centimeter, huvudet ligger centralt precis innanför öppningen och förlossningsläkare och barnmorska lovade guld och gröna skogar. Om ni bara tar en promenad, sa de. Rör på er lite, så kommer det sätta igång. Men än har ingenting hänt. Men en fin promenad fick vi oss, och titta vad vi hittade längs med spåret! Skogens guld, kantarellerna. Det blev en total överraskning och Fredrik hoppade jämfota av glädje medan jag passade på att plocka lite blåbär.