FRÅN FÖDSEL TILL FÖRSKOLEPLATS

När jag skriver det här inlägget är klockan 08:45. Alltså mycket tidigare än vad det kommer finnas tillgängligt för er. Killen som är nyfödd på bilden här över har precis somnat i sin spjälsäng på övervåningen och jag, jag har precis tackat ja till hans förskoleplats. Ja, ni läste rätt. Tackat ja, till hans förskoleplats. Det känns som att jag varje dag pratar om hur ogreppbar tiden är just nu och det här förstärker verkligen min känsla. Om två veckor har Frank varit hos oss på utsidan lika länge som han var på insidan, men det känns som att det var tio år sedan jag var gravid. Det känns som att han så självklart funnits hos oss så mycket längre. Ändå känns det som att förskoletiden har varit så långt borta. Som att vi aldrig kommer nå dit.

Till skillnad från alla jag stöter på så har jag ingen ångest över det här med förskola. Det fanns ingen ångest hos mig när jag skolade in Lilla My heller. Det kändes inte otryggt eller jobbigt att släppa taget, tvärtom faktiskt. Jag ser fram emot de dagarna då jag kan disponera tiden annorlunda. Där allting kommer att ha sin tid. Hundra procent fokus på hunden, gården och studierna på dagarna, och hundra procent fokus på familjen eftermiddagar och kvällstid. Nu är det ett enda virrvarr av alltihop och jag känner ofta att jag inte räcker till någonstans.

FREDAG UTAN FREDAGSKÄNSLA

Det har slagit om till fredag men här hemma har ingen fredagskänsla hunnit infinna sig ännu. Men det blir väl så när man har varit hemma i nästan tre veckor och isolerat sig i två av de. Lilla My klättrar på väggarna trots att hon egentligen inte mår bra, Frank dras med trötthet och närhetsbehov, jag drunknar i plugg och Fredrik är den enda som kliver utanför dörren på morgonen och åker till världen utanför. Hans firma, liksom alla andras, står inför en oviss framtid och alla är lite mer på helspänn än tidigare.

Men vi kämpar på ändå, och den här lilla loppan här över är väl medveten om att det är fredag iallafall. Godis och chips hör helgerna till och där är hon inte sist på pucken utan snarare först. För att försöka få till den här helgkänslan har vi lovat varandra att damma av grillen redan under morgondagen och premiärgrilla. Kanske till ljudet av en grävmaskin som gräver upp hela vår tomt inför elinläggning, men det är väl en petitess – eller?

ÅTTA MÅNADER

Under Lilla My’s första år i livet dokumenterade jag allting hon gjorde. Varenda litet steg och framsteg. Annat är det tyvärr med Frank. Dels för att jag inte bloggade under några månader när han hade kommit, och dels för att det faktiskt är sant att man inte är lika imponerad med andra barnet som med första. Och för att den här lilla killen tar livet med ro och inte är lika snabb i sin utveckling som sin storasyster.

Det enda han ligger i framkant med är vikten och storleken. Adidassetet som han har på bilden har han kommit i i några månader och det hade inte My förrän långt efter ettårsdagen. Det verkar dock som att familjens Buddha stannat upp lite i växandet nu. Han kommer fortfarande i storlek 92 och det tackar min plånbok för. Det var många plagg som bara fick passera under hans första halvår i livet. Då kändes det som att han gick upp en storlek varje dag.

På första bilden här över tittar han på den bästa han vet. Sin storasyster. Jag vet ingen som kan göra Frank så glad som My. Tätt följt av det kommer dammsugaren. För vill man hålla den här killen nöjd så dammsuger man en hel dag. Alternativt sätter på duschen. Där inne kan han sitta tills kroppen skrumpnat ihop och på något underligt sätt tar han sig alltid in i badrummet när någon i familjen duschar. Fredrik säger jämt att han måste ha varit fisk i sitt förra liv – jag tror mer på att han var ett vattenodjur.

Några nya mått finns det inte på den här killen. Vi skulle ha haft hembesök av BVC igår, på hans 8-månaders dag men det blev avbokat på grund av allt kaos utanför.

NÄR ENERGIN INTE ÄR PÅ TOPP

Det är tisdag, klockan är 07:34 och här hemma har vi inte klivit ur våra pyjamaser ännu. Och faktum är att jag tror att det kommer dröja ett bra tag. Kanske blir det de enda plaggen vi bär idag, vem vet. Lilla My skulle bli överlycklig i sådant fall. Pyjamasen med enhörningar som hon bär på bilderna vi tog för några minuter sedan fick hon i inflyttningspresent från sin mormor och det blir alltid tjafs när jag ber henne ta av sig den för vanliga kläder.

Utanför vårt fönster är det grått och tråkigt, och innanför vårt fönster är det inte heller så muntert i skrivandets stund. Barnen kivas med varandra sådär som bara syskon kan och min energi är allt annat än på topp. Men kanske blir det bättre framåt dagen och kanske tittar solen fram så att vi kan värma oss lite på verandan.

VI KÄMPAR I MOTVIND

En förkylning är aldrig bara en förkylning när man har ett barn som har hjärt- och kärlsjukdomar samt problem med lungorna. Minsta lilla förkylningsbakterie slår nämligen ut den här lilla damen fullständigt. Först kommer krupphostan, sen kommer andningssvårigheterna, och så kommer den alldeles för höga febern och där blir vi oftast fast ett bra tag. I början av 2019 kämpade vi i fyra månader utan att få rätsida på infektioner och jag hoppas verkligen inte att vi kommer ned i ett sådant avgrundsdjupt hål igen. Men vi kämpar sannerligen i motvind, jag och Lilla My. Och Frank också för den delen – som också fått sig en ordentlig släng.

Men i förkylningstider syns verkligen syskonkärleken här hemma. Igår byggde vi ihop en lång tågbana med BRIO och My lät Frank låna allt hon ägde. Frank i sin tur skrattade åt allt sin storasyster gjorde precis som vanligt. Den bästa stunden på dagen för hans del är när My kommer hem från förskolan så för honom är det ren lyx att ha storasyster hemma hela dagarna. Sjuk eller inte sjuk spelar inte så stor roll för honom.

FRÅN KAOS TILL STILTJE

Såhär såg det ut när man i helgen gläntade på dörren till det som i framtiden kommer att vara Franks rum. Några utav hans leksaker har börjat ta plats där uppe och storasysters bollhav har fått en given plats då det inte riktigt får plats i hennes egna rum. Hon fick det på sin ettårsdag av farmor och just nu är det det roligaste Frank vet. Men idag är det stiltje på övervåningen och istället har våra två soffor på nedervåningen fått bli sängar. Vi är nämligen sjuka hela familjen. Och en förkylning innebär aldrig bara en förkylning när man har ett barn som faller under gruppen hjärt- och kärlsjukdomar.

Mycket kaffe, astmapuffar och tålamod ska nog ta oss igenom den här dagen trots allt. Fredrik jobbar sent så jag, barnen och djuren får reda oss på eget vis. Igår gick hela familjen en promenad vid de öppna fälten och jag vill iallafall att vi ska ta oss ut på gården idag. Trots att orken inte riktigt finns hos någon så är det verkligen som ens föräldrar sa när man var liten, mycket blir bättre av lite frisk luft.

ATT FÖRENKLA I KAOSET

En dag utav sju på den här kaosiga veckan är redan avklarad. Den andra står för dörren och den här morgonen tänkte jag att vi skulle prata om det som förenklar vår vardag. Som att till exempel tvättkorgen är tom inför veckans alla utmaningar, eller att kaffebryggan är laddad kvällen innan. Och framförallt – My’s klädpåsar iordninggjorda. Vi fick våra från en riktigt god vän och med facit i hand är det bland det bästa vi någonsin fått.

Varje söndag står jag vid My’s klädlådor och matchar ihop outfits. Sju stycken för den kommande veckan och packar ned i påsarna som jag sen hänger på dörren till hennes rum. Och varje morgon därefter tar jag fram en till ett förväntansfullt barn som ofta skriker ”WOW! Precis vad jag ville ha!” när hon tar fram kläderna. Då och då händer det att det inte finns någon påse och då står min treåring och tittar på mig och säger ”Varför inte då? Jag vill ha en påse!” nästintill förstörd.

En extra bonus med de här påsarna är att pappan i familjen inte kan matcha helt förskräckligt, eller att han inte kan säga ”Kan du ta fram hennes kläder, du gör det bättre än jag”

HÄR KOMMER LILLA MY

Den här veckan har försvunnit i ett ögonblick och idag är det näst sista dagen på skidskolan för vår stora, Lilla My. Första dagen var hon helt överlycklig att få börja åka, dag nummer två fick vi ett bakslag efter några åk och valde att gå hem och igår körde hon på som om det inte fanns någon morgondag. Medan de andra barnen samlades och avslutade stod My på rullbandet och tjuvade åt sig några åk till och sen skröt hon stolt om att hon fått åka knapplift långt upp i backen. Idag säger rykten att Valle kommer på besök och hennes hoppfulla ögon är stora som tefat.

Jag blir nog nästan lite gråtfärdig när jag skriver det här inlägget, och är här uppe. Tänk att Sälen kommer att vara en så självklar del av våra barns barndom när de tittar tillbaka som vuxna. Att vi har möjligheten och skapar möjligheten för fina minnen.

VÅFFELSTUGAN

Förra året när vi var i Sälen åt jag faktiskt våfflor för första gången i mitt liv. Och självklart var det dags i år igen. Upp till Våffelstugan som ligger mitt i skidbacken tog vi oss, med pulka och hela alltet. Vi fick ett bord i den knökfulla lokalen och medan vi väntade satt vi och blickade ut över snölandskapet utanför fönstret. Brasan värmde skönt och efter en liten stund anlände en våffla med rabarberkompott och grädde, en våffla med hjortronsylt och glass, en med blåbärssylt och glass och en vanlig med grädde och sylt. Jag hann knappt ta bilder på skapelserna innan alla hade huggit in, men lite bildmaterial blev det allt. Det här blir nog en stående tradition!

Annars så känns det verkligen som att dagarna rasar på i ett alldeles för högt tempo här borta. Större delen av tisdagen har redan passerat och snart är det bara tre heldagar kvar innan vi ska tillbaka till vardagen igen.

GULT ÄR INTE FULT

Att göra en moodboard för den här veckan känns lite löjligt – så jag tror faktiskt att vi hoppar över det den här måndagen. Istället presenterar jag Lilla My och hennes skidoutfit. Hon är så mallig över sin gula jacka, sin hjälm och sina skidglasögon. För det är ju precis det här som står på schemat den här veckan. Snö, skidåkning, god mat och ett bad på badhuset här. I lördags när vi kom upp blev det ingen skidåkning men igår var vi ute många timmar och My fick stå på skidor för första gången. Hon åkte ner för en liten backe och ville så gärna hoppa upp i liften med detsamma.

Idag är det dags för skidskola och min lilla loppa är så förväntansfull. Med tanke på att hon redan igår pekade längst upp i vuxenbackarna och ville upp så är jag inte det minsta orolig. Fördelen med barn är ju att de inte är rädda för någonting, eller ger upp bara för att det inte går direkt. Efter skidskolan ska vi ta dagen som den kommer och det känns så skönt.