ATT PRATA OM DET VERKLIGA

Onsdag, stängningsdag på förskolan och bakom den uppställda tekoppen och de tända ljusen ser hemmet ut som ett bombnedslag. Min tvåmånaders tjuvtittar på tv från sin bilbarnstol som får agera babysitter och min treåriga tjej ritar med tuschpennor på både papper och händer och deras korkar ligger slängda över hela vardagsrumsgolvet. Katten leker med en figur från babygymmet och tvättmaskinens centrifugering får badrummet att låta som en krigszon. I soffan ligger två täcken eftersom att jag och My sov där inatt och både min dator och telefon blinkar och varnar om dåligt batteri.

Även om man inte alltid visar kaoset tycker jag att det är viktigt att man pratar om det. Bloggar, instagramprofiler eller andra sociala mediapersoner som bara vill glorifiera livet intresserar mig faktiskt inte alls. Det är ju inte verkligheten. Iallafall inte min verklighet som småbarnsmor mitt i spädbarnsträsket med en man som jobbar mer än vad han är hemma. Men, vi har det fantastiskt ändå. Jag och mina knoddar. Förut hatade jag stängningsdagarna för att det var svårt att vara hemma från jobbet, men nu under föräldraledigheten blir det såklart mycket enklare.

TVÅ BARN – VAD HAR FÖRÄNDRATS?

Vad förändrades när barn nummer två kom? När vi slutade titulera oss som bara mamma och pappa till Lilla My och började titulera oss som tvåbarnsföräldrar? När familjen helt plötsligt bestod av en storasyster och en lillebror? En My, och en Frank. Allt. Och absolut ingenting. Jag undrar när allt det hysteriska som jag har läst om att bli tvåbarnsförälder ska börja. Kanske är det när Frank slutar att vara den snälla lilla bebisen han är, eller när My tröttnar på att jag ber henne att vänta lite då och då.

Det är klart att det tar lite längre tid att ta sig ut genom dörren när det är två stycken som ska kläs på och två stycken som ska vara mätta, nöjda och glada. Men just nu känns det som att det bara handlar om planering. Att kanske stå och förbereda middagen klockan tio på förmiddagen och lägga en kvart extra varje kväll på att plocka undan när alla andra i familjen sover. Och framförallt, inte låta den minsta i familjen styra oss andra alldeles för mycket. Det spelar ingen roll om lillebror spyr ner halva vagnen på väg till lekparken, även om jag för en sekund vill vända hem igen så gör jag det inte. Istället fortsätter vi de 100 meterna till parken och väl där torkar jag allting med våtservetter och byter hans kläder medan My frenetiskt vinkar från klätterställningen med ett stort leende på läpparna.

Jag tror att det är som det mesta här i livet, det handlar till iallafall 80% om inställningen. Som när jag här om veckan tog med mig två barn till gymmet och inte bara startade utan även slutförde ett gympass. Det tog lite längre tid, det blev några pauser för gungning av bilbarnstolen eller för att samtala med My. Men nog fan gick det hur bra som helst.

EN FREDAG MED MY

Det finns ingen dag i hela världen som är så bra som fredagar om man frågar den här jäntan. Speciellt inte nu när hon vet att hennes pappa inte ska jobba sent och att han faktiskt ska vara hemma med henne hela dagen imorgon. För det är nog mest My som blir lidande när han jobbar sent. Speciellt de morgnar hon sover lite längre. Då ses de inte alls på hela dagen. Så imorse fick hon bråttom upp med detsamma när hon hörde att pappa och lillebror hade lämnat sängen och gått upp i soffan. Jag däremot hade inte bråttom alls. Jag tog varenda extra sekund jag fick i sängen imorse och släpade mig upp med tunga ben.

Efter den här veckan är energin på sparlåga och jag vill helst dra täcket över huvudet. Men, jag ser fram emot den här dagen ändå. Min svärmor hade planer på att komma förbi en sväng, vi ska fylla upp kyl & frys med massor utav ny mat, jag får hem ett paket som jag har väntat på och så ska jag sätta ihop ett vidrigt corepass till mig och Ida som vi ska blåsa av ikväll efter 19.

EFTER HELGEN

Såhär ser det inte ut hemma hos oss längre. Men det gjorde det under min bloggpaus. Och faktum är att de här bilderna var de enda jag tog med systemkameran under den tiden. Jag hade paus från både skrivandet och allt fotande och det var nog faktiskt fotograferandet som var allra skönast att ha paus ifrån. Det är en himla jäkt att hela tiden ta bilder av sin vardag för att ha någonting vettigt till inläggen. Hur som helst, nu har jag tvingats möblera om lite, men mer om det senare.

Här hemma håller vi på att anamma allt vad tisdagen innebär. Lilla My skriker ”Har förskolan öppnat snart?” Frank tittar storögt på sin galna storasyster och jag längtar tills klockan slår nio. My längtar nog aldrig så mycket till förskolan som på tisdagar när hon har varit hemma fyra dagar i rad och det ska bli skönt för både henne och mig att hon får springa av sig där några timmar. Hur mycket man än leker som mamma kan man aldrig kompensera upp energiåtgången som flödar ut när hon får leka med jämnåriga kompisar i en miljö skapad för bus.

DU OCH JAG, MIN STORA TJEJ

Lördag, lördag, lördag. Imorse när jag skrev sa jag att jag hade ställt in allt vad träning hette och ändå sitter jag här nybadad efter ett träningspass. Jag skulle aldrig råda någon att träna med hög feber eller halsont, tvärtom. Men vid det här laget i livet är det ju ganska känt att man inte är sin egna bästa vän. Och för min del blir det annorlunda eftersom mina kroniska sjukdomar kan få kroppstemperaturen att spåra ur. Jag skulle aldrig ha ställt mig själv inför ett konditionspass idag, men ett benpass med fria vikter var alldeles lagom.

Förkylningen har satt sig bäst på oss utan immunförsvar, det vill säga mig och lillebror Frank. Att vara förkyld när man bara är sju veckor är tufft och min lilla kille har sovit större delen av dagen. Vilket innebär extra mycket tid med min stora tjej. Att balansera två barn i helt olika åldrar är en kamp varje sekund och vare sig man vill det eller inte är det My som blir mest lidande när vardagspusslet ska gå ihop. Så idag, när Frank ligger och sover i soffan tar jag igen alla gårdagens ”Vänta lite, My”. Hon hoppade ner i jacuzzin med mig när jag kom hem från träningspasset och en halvtimme senare var hela badrummet nedstänkt. Vi har läst böcker i soffan, ritat, lekt doktor och experimenterat med frisyrer i hennes hår. De två tofsarna verkar vara favoriten just nu.

EN HELT NY VARDAG

Gudarna ska veta att det inte är en dans på rosor att mer eller mindre vara gräsänka och ta hand om en treåring och ett spädbarn själv mellan 06:30 på morgonen och 21:00 på kvällen. Ändå var dagen igår, liksom dagen idag – bara en i raden den närmsta tiden. Jag trodde någonstans att jag skulle vara avtrubbad och van vid det här laget, hela första året med Lilla My var det i princip bara hon och jag, men det är svårare när man helt plötsligt ska räcka till till två. Det kommer alltid att vara värt det, men energin har försvunnit redan innan man själv hunnit ta del av den och trots att jag har en fin vision om att bloggen inte ska bli lidande så kommer det att vara omöjligt vissa dagar.

Igår var My’s första dag på förskolan efter det långa sommarlovet och de närmsta dagarna handlar det mesta om att komma in i de nya rutinerna. Hennes 9-14 schema tisdag, onsdag och torsdag, den evighetslånga helgen som kommer att bli fredag, lördag, söndag och måndag och så alla vardagsbestyr som ska in där emellan. Jag gör morgondagens frukostar när alla andra sover för natten och lagar middagar när båda barnen sover eller Frank sover och My är på förskolan. Det gäller att hitta sina vägar.

Just sådana här ögonblick som ni kan bevittna här uppe är dock en dans på rosor. Tänk att det är början på deras syskonrelation. Ett sätt att umgås trots att de inte kan förstå varandra ett dugg. Snart är det dags att göra sig iordning för onsdag och allt vad den innebär. Men först ska vi mysa en stund till, med ovårdade morgonfrisyrer och tveksamma morgonhumör.

NÅGON HAR BLIVIT STOR PÅ RIKTIGT

Och så traskade hon iväg, efter ett sex veckors långt sommarlov och jag måste erkänna att jag känner lite likadant som jag gjorde första gången hon började på förskolan. Jag känner nog nästan mer. Mer stolthet. Stolthet över vad vi har åstadkommit den här sommaren, stolthet över att det är en riktigt stor tjej som gick iväg till sin nya avdelning idag.

Det kan hända att vi har skjutit lite på saker och ting när det gäller My’s utveckling eftersom att vi visste att lillebror var på väg och att vi skulle få en lång sommar tillsammans. Men under den månaden Frank funnits hos oss har den här damen slutat med det mesta, helt på egna villkor. För det är den vägen man måste gå med vår kloka My, hon måste få vara med och bestämma själv, annars går det aldrig. Som när hon första januari bestämde sig för att sova i egen säng och bara har fortsatt med det.

För tre veckor sedan slutade vi med blöja utan potträning och inatt sov hon första natten utan nattblöjan också. En endaste liten olycka är allt vi haft på tre veckor, vällingen är skrotad och borta sedan länge och här i förra veckan lämnade hon över alla sina älskade nappar till katterna på Skansen. Att sluta med nappar har jag alltid sett som vårt största hinder, och visst har hon fällt några tårar vid två tillfällen – men det har inte varit mer än så. Mammas treåring.

SKANSEN

Titta så hurtig jag var igår när vi kom in på Skansen, med detsamma åkte systemkameran upp för att dokumentera konstverket i entrén som också är en karta över hela stället. Medan My far runt bland djur och karuseller hade jag ju tänkt att jag skulle stå i högsta hugg med kameran och dokumentera söta stugor och stationshus, nordiska djur och sockervadd. Men här, vid kartan tog också mitt fotograferande slut. Något som jag förbannar mig själv för samtidigt som jag försöker vara förlåtande eftersom att det faktiskt betyder att jag levt i nuet. Samlat bilder på näthinnan, umgåtts med familjen och njutit. Men lite tråkigt är det allt!

Klockan elva lämnade vi min mammas bostad och inte förrän efter sex på kvällen hade vi återvänt. Jag vet inte hur många rundor det blev i karusellerna på tivoliområdet, och hur många gånger My skrek ”Titta en säl!” men jag vet det jag är mest stolt över från gårdagen iallafall. Att vår treåring lämnade alla sina nappar till katterna. Imorse kom första frågan efter napparna, men i övrigt går det helt galant. Bättre än förväntat. Som present för överlämningen fick hon en heliumballong med Greta Gris på som numer är en extra familjemedlem i vårt hushåll.

ATT VAKNA UPP I HUVUDSTADEN

Här har jag fått vakna upp idag. I lägenheten söder om söder i Stockholm som min familj har haft i sin ägo i närmre trettio år. Här på gräsplätten utanför sparkade jag boll för första gången, jag slog mitt första slag för att jag blev arg på någon och grät när jag trodde att jag hade fått mitt hjärta krossat. Det är lika härligt som det är sorgligt att komma tillbaka hit. Det här kommer nog alltid att vara mest hemma, men det är som att tiden har frusit sedan jag flyttade ut för sista gången. Det har på sin höjd bytts ut ett namn i trapphuset på tio år, man möter samma gamla människor på gatorna och jag blir lite bedrövad över att de inte tagit sig någonstans. Det kanske är ett bevis på att det är ett ställe man vill hålla fast i, jag vet inte.

Våra planer grusades och kastades om igår och istället för att redan ha ett avklarat besök på Skansen har vi ett framför oss. Tjejerna och chippen, som min mamma sa igår. Fredrik stannade hemma i Västerås och tog tag i andra bestyr. Vi åker tillbaka hem framåt kvällen men först ska vi vandra i alla kullerstensbackar på Skansen.

KALAS FÖR EN TREÅRING

Igår, dryga veckan efter Lilla My’s födelsedag gick hennes treårskalas av stapeln. Första året bjöd vi in över femtio människor hit till vårt hem för att fira henne men både förra året och i år har vi bara samlat de allra viktigaste. Fredriks familj, och min. Och jag föredrar de små kalasen framför de stora tio dagar av tio. Mormor, farmor, farfar, kusinerna och faster. Det är en alldeles lagom uppställning om ni frågar mig.

Precis lika kort som gästlistan var, var kalaset avskalat. En stor ballong i form av en trea, rosa ballonger och en meny beståendes av fruktspett och en glasstårta med chokladbotten och ljuvliga ljus i form av djur. Mycket mer än så begär inte en treåring och jag kan inte ens räkna till hur många gånger hon sa ”WOW!” igår. Den rosa trehjulingen hon fick av sin farmor var wow, innebandymålet och klubborna av farfar, kikaren och doktorslådan av mormor och pippidräkten av faster och kusinerna. Klänningen med rosa fjärilar som hon tjatat om att få använda så länge for av direkt när hon fick klä sig som sin stora idol.

Det största beviset på att hon älskade sitt kalas var dock katastroftårarna som kom när det var dags för alla att gå hem. My grät som om hela världen hade rasat och det bar frukt. För två utav kusinerna och farfar valde då att stanna kvar lite extra länge.