ARVEGODS OCH EN TRESTÄNGSLAD SKÖNHET

Tänk att det var här – på vår faluröda gård som den gamla skålen/vasen jag ärvt av min mormor skulle komma till sin rätt. I vårt förra boende samlade den damm i en garderob i väntan på bättre tider, och bättre tider – det har den fått se här. Bättre tider tillsammans med en trestängslad orkidé som min svärmor köpte till oss i inflyttningspresent och kom med i söndags. Den passade som handen i handsken i arvegodset och utgör en fin match i ett utav våra fönster.

Faktum är att det finns mer arvegods som ska in i det här huset. Ett stort gammalt skrivbord i mörkt trä och en brudkista som rymmer allt och ingenting står för tillfället i källaren hos min mamma. Skrivbordet har min mormor ärvt av sin farfar och brudkistan är sedan ännu längre tillbaka. Här, i ett falurött hus med grund från 1800-talet kommer de att trivas bra tror jag. Men det är ett projekt vi kommer ta tag i längre fram. Vi behöver hyra en mindre lastbil för att ens ha möjlighet att få hem sakerna.

Det har hunnit bli torsdag och sjukstugan fortsätter här hemma. Men nog ljusnar det lite på vår himmel med tanke på att Fredrik nu har klarat av sina övertidstimmar den här veckan och kommer hem redan klockan 16 idag. Det gör en sådan otrolig skillnad.

OM ATT BLI KÄR I EN LAMPA

Kan man bli kär i en lampa? Svaret på den frågan är ja, förutsatt att man gillar heminredning så mycket som jag gör. Det absolut första köpet jag gjorde till vårt nya hem ser ni här över. Jag blev kär, i en eller rättare sagt två lampor som jag klickade hem snabbt som attan. Och de är finare än vad jag kunnat drömma om. Och större än jag anat. Vilket gjorde att tanken om att ha de i två fönster på nedervåningen grusades ganska ordentligt.

Nu är de tillfälligt utplacerade på platser som inte kommer finnas i vårt hem efter renoveringen. Den ena står på en vit byrå i det som ska bli bibliotek med platsbyggda bokhyllor och den andra står på en barstol i vårt matrum. Med det sagt måste vi planera in de här lamporna i våra kommande renoveringar. För just nu är de två utav sakerna jag stoltserar mest med här hemma.

ETT NYTT KAPITEL I LIVET

Sist vi hördes tog jag farväl av vårt gamla boende. Jag skrev om en plats som skänkt oss så mycket lycka men som ändå alltid bara varit en mellanlandning. Nu, en vecka senare kan jag säga att jag har gjort allt annat än att mellanlanda. Jag har hittat hem – på riktigt och för alltid. Förra fredagen gick vårt lilla flyttlass, dagen efter det följde det stora flyttlasset med och den senaste veckan har jag hittat hem i varenda liten vrå i vårt hem.

Trots att ingenting står där det ska stå, eller ser ut som det kommer att se ut när vi satt vår egna prägel så finns det ingen plats i hela världen som jag tycker så mycket om som den här. Jag har hittat hem på slänten i vår trädgård som är täckt av vintergröna, jag har hittat hem med det gamla staketet som behöver bytas ut och den tjorviga haspen som jag får bråka med varje dag. Jag har hittat hem vid öppna fält med en lösspringande hund och jag har hittat hem i gyttjan som finns utanför stallbyggnaderna hos grannen. Jag har hittat hem med gröna gummistövlar på fötterna och med en kopp kaffe i handen, sittandes på altanen medan min treåring och min hund springer runt, runt, runt vårt bostadshus.

Och jag tror att det har varit viktigt för mig att först uppleva utan att fotografera eller skriva. Eller tala om för alla andra om vartenda steg vi tar. Men nu, nu är jag redo att dela med mig av det nya kapitlet i livet.

RUMSPLANERING DEN FALURÖDA GÅRDEN

För varje nytt tiotal i nedräkning vi möter inför flytten känns det som att vi har nått en ny milstolpe. Jag som tidigare bara räknat i dagar håller på att ställa om till att räkna veckor istället och nu när vi snart är nere på 40 dagar innebär nästa bytande av tiotal att vi kommer ha mindre än en månad kvar. Så, nu ger jag er vår rumsplanering för vårt nya hem. Hur vi har tänkt disponera de alla kvadratmetrarna till en början, några månader eller kanske några år framöver. Vi vet vad vi drömmer om, men vi har inte satt någon tidsgräns för de större renoveringarna vi vill göra. Ett hus är ju ett livsprojekt och det vore tråkigt att göra allt med detsamma.

Första våningen i huset rymmer alla sociala ytor man kan tänka sig och först tänkte jag nästan att det var på tok för bortslösade rum. Det som förra ägaren hade som tre allrum i rad kommer för oss bli en matsal, ett kombinerat kontor och bibliotek och såklart ett vardagsrum. Det som använts som pannrum vill vi göra om till en ordentlig groventré och hall, kök och tvättstuga blir ju självklart kvar där de är.

På övervåningen ryms alla sovrum och kattvindarna som löper längs med alla sidor kommer göras om till varsin walk in closet till alla i familjen. Hallen på övervåningen blir ett extra vardagsrum utan tv och det som använts som extra förrådsrum kommer Fredrik få disponera som legorum. Ni som har hängt med ett tag vet att vi har en hel PAX-garderob från IKEA och mer därtill full med lego. Så som den stöttande sambo jag är ger jag nu plats för legoborgar och annat. Jag har ju trots allt fått både en tvättstuga, en egen toalett (Jo Fredrik, den på övervåningen är min!) och ett kontor.

Utanför det stora bostadshuset finns ju också garaget på uppemot 80 kvadratmeter med ett tillhörande förråd på 35 kvadratmeter. Det är helt sjukt att tänka att bara den byggnaden är större än vårt nuvarande boende.

PLANRITNING DEN FALURÖDA GÅRDEN

Om elva och en halv timme tänkte jag skutta upp på altanen framför vårt faluröda hus, öppna dörren och kliva in. Bara sådär, och veta att det om 47 dagar är vårt på riktigt. Ni som har läst inlägget om hur allting gick till på visningen vet ju vid det här laget att jag tappade hoppet så fort vi kom in innanför tomtgränsen och således knappt brydde mig om att öppna skåp, kolla i skrymslen eller kolla upp praktiska saker som vart postlådan stod placerad eller vart tomtgränsen gick. Så när säljaren hörde av sig och frågade om vi ville komma och måtta något och kolla om vi eventuellt ville att några möbler skulle stå kvar blev jag överlycklig.

Det är alltså vad vi ska göra efter 17 idag. Åka dit och mäta takhöjd, riva i skåp i hallen, öppna luckor i köket och ta reda på hur breda fönster och ingångar är. Och nu för första gången någonsin tänkte jag att det var dags att jag delade med mig av planlösningen för hela huset.

Det finns såklart en hel uppsjö med saker vi vill göra trots att huset är helrenoverat från 2015 och framåt. I den bästa av världar går det att riva väggar och förflytta tilltänkta rum, men! Det är ett projekt som antagligen ligger några år framåt i tiden. Hur vi har tänkt att ha det vid inflytt tänkte jag spinna vidare på i ett annat inlägg.

SAGAN OM DEN FALURÖDA GÅRDEN

Där var den där Hemnetannonsen igen. Mitt framför ögonen på mig trots att vi hade bestämt oss för att inte titta på några flera hus förrän till våren igen. Vi hade precis dragit oss ur en budgivning på ett annat objekt som skjutit rejält i höjden pengamässigt och sagt att ”Nej, nu tar vi det lugnt tills i vår. Då kommer bostadsmarknaden att explodera som vanligt” Jag vet inte hur många gånger jag låtit fingret bläddra bland mäklarbilderna, drömt mig bort men insett att det här är en gård som kommer att hamna på prisklasser vi inte kan vara med och tävla på. Det var två timmar till visning, den sista visningen, Fredrik befann sig i skogen och högg julgranar och en och en halv timme innan visningens start kom han hem. Där stod jag, med bilderna redo och bad och bönade om att vi skulle åka och titta. Han sa tvärnej, han var för trött men en timme senare satt vi ändå i bilen. Efter min arga mening om att man inte kan gå miste om en potentiell gård bara för att man är ”för trött”.

På visningen mötte vi uppemot femtio andra personer. Han, mannen i svart jacka kände jag igen, och hans pladder med en annan fick det bekräftat. Han var mannen som ägde många utav svensk ryttarelits hästar. Fredrik som från början varit för trött var eld och lågor, jag tappade allt hopp. Släntrade igenom husen med moloken min och utan att ens öppna skåp, dolda dörrar och annat jox. Det var ju kört i min bok. Men nog kunde vi vara med och trissa upp priset lite tänkte vi dagen efter när budgivningen drog igång.

Tre dagar senare ringde mäklaren mig och sa ”Grattis, det är ert” och jag höll på att tappa min fem månader gamla son i golvet. Vi? Gårdsägare? Nej. Fast så blev det. För att den ena mannen inte tyckte det fanns tillräckligt med stallplatser för sin dotters hästar, för att en annan tyckte att det var lite för litet, och för att alla andra inte hann med. Fem dagar efter visningen skrev vi kontrakt och sedan dess har uppemot tjugo personer ringt till mäklaren och svurit åt att de avvaktade och trodde att säljaren skulle avvakta våra bud. Ibland livet, ger du mig så jävla mycket medvind att jag inte hinner med.