EN DRÖM SOM BLEV SANN

Kan ni tänka er att det här är vårt hemmastråk? Platsen på jorden som vi kallar hemma, och som hunden är bortskämd med att få gå varje dag. Bland öppna fält, på små stigar som vi delar med ryttare och med träd så långt ögat kan nå. Inte en enda gång har jag saknat stadslivet som erbjöds i våra två förra boenden. När jag flyttade till Västerås från Stockholm hade Fredrik en lägenhet mitt i stan, de 37 kvadratmetrarna tog emot mig från en kaosig huvudstad där jag aldrig hittat hem och det blev min trygga punkt. Precis utanför stadskärnan bodde vi andra gången, i vår trea på nästan 90 kvadratmeter med 70 kvadratmeters uteplats. Då hade vi nära till hockeyhallen Fredrik besökte flera gånger i veckan och visst hade det också sin charm. Nu har vi en mil till Västerås största shoppingcenter och är där på tio minuter med bil. Men trots att det är så nära så är vi så mycket på landet, och jag har hittat hem på riktigt. Här vill jag leva och dö.

Och av alla boenden vi har haft är det här det jag är mest stolt över. För att vi har tagit oss hit tillsammans. Barn och hus kom på tal ganska snabbt när vi började träffas och har alltid varit ett tydligt livsmål. Först var tanken att bygga ett nytt, och vi beställde hem huskataloger från varenda husleverantör i hela landet. Ändå var aldrig tanken att komma hit så fort. Trots det är jag inte förvånad. När man sätter ihop två personer med ADHD mot ett gemensamt mål går det oftast fort, men visst har vi fått offra en del på vägen. Visst har det varit nära att krackelera några gånger när vi knappt sett varandra och bara gått om varandra för att jobba, men utan det hade vi aldrig varit här. Och utan det hade vi aldrig kunnat sagt att vi faktiskt har gjort det här mestadels på egen hand.

Jag bad Fredrik om fem minuter med en kaffekopp vid köksbordet för att skriva ett morgoninlägg här på bloggen, och helt plötsligt har jag spunnit iväg mer än vad jag trodde att jag skulle göra. Jag ville visa upp vårt promenadstråk, och babbla om att vi skulle fortsätta med våra bokhyllor, men inlägget blev mer innehållsrikt och betydelsefullt än så. Och det är jag tacksam för. Att man kan ta tillvara på tankar som kommer när man har slagit sig ner vid köksfönstret.

STOMMARNA VÄXER FRAM

Kaoset här hemma finner inga gränser, och det tror jag att ni kan ana i bakgrunden på de här bilderna. Men så blir det när man blåser ur ett helt rum för att man ska bygga upp stommar. I mitt förra inlägg skrev jag att det känns som att saker här hemma släpar efter, det kan man dock inte säga om uppbyggnaden av biblioteket. Leveransen med stommar kom i onsdagsförmiddag och igår, tjugofyra timmar senare var alla stommar byggda och förankrade i väggen. Trots det är vi så långt ifrån att vara klara. Men här över kan ni se hur två av tre väggar börjat växa fram iallafall.

Så vad återstår? Listan kan göras och är lång. Nästa steg blir att riva upp alla böcker från garaget så att vi kan mäta ut vart vi kan placera hyllplanen. Efter det kan vi börja spackla, foga och förbereda för helt ny färg. Målningsjobbet och alla förberedelser som hör till det är dock Fredriks jobb och jag ska gladeligen luta mig tillbaka i soffan medan han jobbar. Försöker jag inbilla mig iallafall. Det finns ju både barn, djur och övriga delar av huset som också kräver omvårdnad, tid och kärlek.

BIBLIOTEKET HAR BÖRJAT TA FORM

Klockan är strax efter sju när jag påbörjar det här inlägget och utanför fönstret står solen högt på himlen. Termometern visar redan 15 grader och jag håller tummarna för att vi får en liknande dag vädermässigt som igår. Efter examinationen som pågick från tidig morgon till tidig eftermiddag klev jag och Lilla My ut på verandan och drog fram biblioteksstommarna vi fått levererat några timmar tidigare. I gassande sol skruvade, spikade och monterade vi och när vi kom in såg jag att solen gett både mina och hennes armar lite färg.

Här hemma finns det nu en färdigmonterad och fastsatt bokhyllevägg och två till ska det bli. Men därefter börjar finliret. Sätta hyllplan, spackla igen hål, slipa ytor, grundmåla, färdigstyrka, sätta lister och socklar och bygga in och placera de böcker som just nu ligger i flyttkartonger i vårt garage. Så det kommer ta ett bra tag till. Och efter det ska rummet tapetseras. Men något ska man väl ha att göra såhär i isoleringstider tycker ni inte?

TORSDAGSFAVORITEN – EN NAKEN KROPP

Men vad tycker vi, visst är det väl dags att damma av den gamla kategorin ”torsdagsfavoriten”? Det känns som att det var år och dar sedan, men jag har inte glömt bort hur omtyckt kategorin var. För tillfället finns den inte som enskild kategori här på bloggen, alla gamla inlägg har hoppat ner i kategorin ”Vildrosgatan” och jag tror att de kommande här inne får hoppa ner under kategorin ”Den faluröda gården”. För er som inte vet vad jag dravvlar om så kommer jag varje torsdag framöver att välja ut en favoritsak jag har i mitt hem och presentera den här i ett inlägg med förtexten ”torsdagsfavoriten”. Många med mig verkar nämligen tycka att det är i enskilda personers hem de hittar som mest inspiration.

Senaste i måndags så skrev jag att jag hade tröttnat på posters. Har ni hört något så galet förut? Det är nog inte posters i sig jag tröttnat på utan mer ”posters som finns i alla hem”. Att ett motiv kan säljas i tiotusentals till svenskar runt om i landet. Det känns inte personligt, och på senaste tiden har det inte känts rätt i själen heller. Det finns så många duktiga konstnärer, både stora och små, som borde få mer uppmärksamhet för sina verk. För ett tag sedan skrev jag om husets skyddsängel jag köpt av en tjej jag lärt känna via bloggarnas värld, och nu i helgen hämtade jag ut en tavla från en tjej på Instagram. Och den är utan tvekan en stor favorit här hemma. Ibland kan det vara ”nyhetens behag” när det kommer till inredning men jag är helt säker på att den här kommer hänga här hemma i tiotals år framöver. För det är den värd. Nu hänger den i vårt vardagsrum och gör mig glad varenda gång jag passerar och jag bara längtar tills den nya väggfärgen kommer upp. Jag tror nämligen att tavlan kommer passa ännu bättre med den som bakgrund.

SÖNDAGSNÖJE MED GULDKANT

Här – Hos Järfälla Kök hängde vi igår och satte guldkant på vår söndag. Eller på en skräddarsydd tv-möbel vi fick hjälp med att designa. Benen där har nämligen mässingsbotten. Men mer än så tänker jag inte avslöja för tillfället. Tala är silver och tiga är guld som ordspråket så fint säger. Att få stiga in i ett stängt showroom, öppet för bara oss och sätta sig ner och med en kopp kaffe planera för framtiden var magiskt. Framtiden som inom tre veckor då vi förhoppningsvis kan hämta tv-bänken, och framtiden som något år framåt när vi kommer riva ut vårt kök och bygga ett med luckor och tillbehör från Järfälla Kök. I deras showroom hade jag kunnat hänga en hel dag och bara vandrat omkring och tittat på alla fina kök, skänkar och skåp. Och jag får nypa mig själv lite i armen när jag tänker på vår möbel som kommer stå här hemma.

I tider som denna har folk börjat uppmärksamma hur viktigt det är att värna om småföretagarna som man vill ha kvar. Om den lilla kvartersrestaurangen som inte har några kunder men erbjuder takeaway. På nära håll har vi i familjen också fått uppleva varsel i form av kollegor till Fredrik som kanske behöver gå om jobben slutar trilla in. Det går inte längre att ta för givet att man ska ha lyxen att kunna frossa i val när man ska köpa saker. Efterfrågan styr och trots att inte någon kan göra allt så kan alla göra något litet för de företagen som man tycker om. Köp en liter mjölk hos din lokala affär istället för på ICA Maxi. Eller som när vi ändå har Järfälla Kök på tråden, skräddarsydda luckor där istället för på mångmiljardföretaget IKEA. För oss handlar det också om att få någonting som inte finns i varje hem. Jag har till exempel börjat tröttna på posters och börjat köpa tavlor av små konstnärer och väljer med en annan omsorg här på gården – vårt livsprojekt.

HÄR I VÅR TRÄDGÅRD

Någonstans mellan Covid-19, trotsåldrar och studier försvinner mina veckor. Jag kan inte för allt i världen förstå att det redan är torsdag idag. Men jag tackar och bugar och bockar till livet för att vi kommer närmre helgen. För att det innebär att jag får ha Fredrik hemma på fortet, och att jag kanske efter en månads isolering kan bryta den för att sätta mig i en bil och åka på ett planeringsmöte som rör gården. Men det har vi inte sett ännu. Jag hinner inte med världen utanför. Förstår inte att det redan börjat blomma av vilda blommor i vår rabatt intill husväggen, att de förra ägarnas satta rabarber börjat ta sig i odlingslandet och att träden faktiskt börjar få knoppar. Min fjärilslavendel som jag tagit med mig från förra boendet doftar fantastiskt, murgrönan övervintrade och lever och min rosa doftpion kommer nog att växa upp i sin kruka i år igen.

Vi går i full fart mot vår, vissa skulle nog säkerligen vilja hävda att våren redan har kommit men jag har för mig att det finns någon regel som rör plus och minusgrader. Kanske är det så ogreppbart för mig för att våren alltid förknippats med hockeyns avslut och fotbollens start. Och här sitter vi, utan sport alls. Petitesser för många, livsavgörande för oss som andas och lever för det. Men hur som helst; det är torsdag. Aprils första dessutom och jag har ingen aning om vart dagen bär oss.

GÅRDENS MORGONSKRUD

Tänk att det här är bostadshusets morgonskrud den här lördagen. Ljusblå himmel, strålande sol och ett gräs som vittnar om två årstider. Frost från nattens minusgrader där solen ännu inte värmt upp och bar gräsmatta med lite kvarvarande höstlöv där solen nått.

Fredrik gav mig sovmorgon till strax efter sju när jag självmant gick upp för att släppa ut hunden. När hon galopperade runt i trädgården tog jag några bilder och nu sitter jag vid köksfönstret och dricker kaffe och äter frukost. Jag ska visa er den här platsen någon dag, för den är långt ifrån optimal för varken frukostätning eller bloggande men har blivit en favoritplats ändå.

Om en liten stund kommer det dundra in en grävmaskin som sakta men säkert kommer börja gräva upp delar av vår tomt. Vi håller nämligen på att dra in egen el till huset.

ETT PROVISORISKT VARDAGSRUM

Jag jobbar på fredagskänslan här hemma och vårt provisoriska vardagsrum har börjat inta fredagsskrud. Nåja, städat är det iallafall. Och iordningställt. Sen om det ser ut såhär mer än tio minuter vet man aldrig i det här hemmet. Det är inte provisoriskt på så sätt att rummet ska bli någonting annat i framtiden, men all inredning är mer eller mindre provisorisk iallafall. Och saker är uppsatta tills vidare.

Först och främst ska helt ny väggfärg hit. Järfälla Kök ska hjälpa oss med en egendesignad möbel under tv:n, gardinerna ska upp i taket efter att ny lister med stuckatur satts dit och där min stora fåtölj står just nu ska det in en kamin. Tavlan som sitter på väggen är bara dithängd på en skruv som redan fanns och ska egentligen sitta i vårt sovrum lagom till nästa vecka när det är färdigrenoverat. Men, vi har ändrat om i prioriteringslistan och satt vardagsrummet som prio 3 så det kan dröja ett tag till och tills dess vill jag ändå trivas i rummet.

GÅRDENS SKYDDSÄNGEL

Enda sedan vi köpte vår gård i oktober har målet alltid varit solklart. Här ska vi bo tills vi dör, och innanför de här väggarna kommer bara saker vi verkligen älskar. Bit för bit ska den viktigaste platsen i våra liv byggas. Och den senaste förälskelsen, den ser ni här över. En tavla från en tjej jag lärt känna just tack vare bloggvärlden. Nu bloggar hon inte längre, men nu målar hon. Och när jag såg ”Save me”-tavlan föll jag pladask.

Hennes fantastiska hälsning gjorde att den snabbt fick en given plats här i vårt hem. På väggen mitt emellan My och Franks rum. För ska hon vara gårdens skyddsängel ska hon skydda det viktigaste gården har. Våra barn. Många delar av tavlan är dessutom målad med glitterfärg som får My att le stort varje gång hon är på väg in i sitt rum.

TAPETFUNDERINGAR

Äppelträdets väg från doftande vårblomster till solmogna äpplen och höstens röda löv eller den prunkande sensommarrabatter med storblommiga Dahlior? Har ni inte läst rubriken på det här inlägget förstår jag att ni inte alls har någon aning om vad jag snackar om, men vi går i tapetfunderingar här hemma. Eller har iallafall gjort – nu har vi bestämt oss.

Först var tanken att tapeten inspirerad av äppelsorten Ingrid Marie skulle få pryda väggarna i vårt kommande bibliotek. Där skulle den få samsas med platsbyggda bokhyllor i granitgrå kulör. En granitgrå kulör som vi dessutom bestämt oss för att använda oss av i hallen här hemma.

Men äpplena får stå åt sidan, eller kanske ersättas med ett nytt äppelträd i trädgården istället. För det kommer nämligen inte att bli den kombinationen även om jag är helt säker på att det också skulle blivit fantastiskt.

Istället kommer praktfulla Dahlior i färgerna rosa, vitt och gult att få fylla sin prakt mot en riktigt mörkt grön botten med inslag av mustigt grågrönt. Från tapeten kommer vi plocka upp den mörkaste gröna nyansen, göra den några nyanser ännu mörkare och sedan måla våra bokhyllor i den. Den ljusaste gröna kommer även den få en egen bruten färgburk som vi kommer måla väggarna i vardagsrummet med. Det är kul att skapa röda trådar tycker jag! Vardagsrummet gränsar till det som ska vara bibliotek och jag vill dessutom ha en ”mjuk övergång”.

Kanske använder vi oss av någon av kulörerna i tapeten när vi tar oss an matrummet som även det gränsar till biblioteket fast åt andra hållet. Men det är bara en vild spekulation, för det är långt dit. Först och främst ska vi sätta fart i det stora sovrummet på övervåningen.