ÅRSRESUMÉ DEL 3

 

Beskriv året med tre ord
Tufft, tålamodsprövande och ärligt.

De tre största händelserna
Oj! Att jag och Fredrik hittade tillbaka till varandra och blev sambos igen efter några månader isär är den finaste händelsen. Att vi väntar ett lillasyskon är den största händelsen och att vi faktiskt fick två veckors semester ihop i somras är den härligaste.

De tre mest betydelsefulla datumen
2/1 – Nytt jobb.
11/8 – Vi blev med katt!
30/10 – Vi plussade.

Tre väldigt bra köp
En spaövernattning på Varbergs Kusthotell.
Globalknivar till Fredrik i julklapp.
Ett nytt köksbord.

Tre personer
Min Fredrik.
Johannes, den bästa vännen man kan tänka sig.
My’s förskolelärare Eva.

Tre låtar
Ansiktet – Sista tunnelbanan
Pinkfong – Babyshark
Hoffmaestro – Highway man

ÅRSRESUMÉ DEL 2

 

Juli – Efter en lite längre bloggpaus återvände jag till bloggen i samma stund som jag gick på två veckors semester. Och herregud vad vi hann med saker! Juli skulle nästan behöva ett eget inlägg, men here we go! De dagarna vi var hemma under semestern var min mamma på besök, vi plockade egenodlade jordgubbar i trädgården och lekte med kaninerna. Sen åkte lilla familjen iväg och checkade in på Vildmarkshotellet för två dagar på Kolmårdens djurpark. My var i himlen. Och vi älskade att bo på hotell med vattnet utanför fönstret. Så mycket att vi så fort vi kom hem skaffade barnvakt till My och satte oss i bilen och körde till Varberg. Där checkade vi in på Varbergs Kusthotell och hängde i deras spaavdelning i två dagar innan vi åkte hem. När vi var hemma igen spenderade vi mina sista semesterdagar med My’s farfar på sjön. Vi fick lite fisk och framförallt fick vi avbryta fisketuren och gå i land på en öde ö när ösregnet kom. Årets bästa månad.

Augusti – Trots att min semester var över så var sommaren långt ifrån över. Jag var snabbt tillbaka i jobbtempo igen men spenderade morgnar och kvällar ute i trädgården med familjen och njöt fullt ut iallafall. Lilla My fyllde två år och till skillnad från hennes första födelsedag höll vi firandet litet. Bara familjen var över och vi byggde ett glasståg. Vi tog beslut om att utöka familjen till My och Fredriks stora lycka och jag och Elin åkte till Linköping och hämtade hem katten Minus. Fyra månader senare har han verkligen gjort mig till en kattmänniska.

September – September kom och månadens första dag ställde vi till med kräftskiva här hemma. Gästerna kom vid 14:00 och den sista gick inte hem förrän 11:30 dagen efter. Det är en lyckad fest! Tre dagar senare fyllde jag tjugotvå och trots att jag avböjt firande kom folk med blommor och presenter. Jag pallade äpplen i min svärfars trädgård och ställde till med äppelfest hemma. Äppelmos, äppelpaj och annat kul producerade jag under en dag. Annars var jag väldigt mycket inne i inredningssvängen och möblerade om i hela hemmet. Vi köpte ett nytt köksbord till köket och jag var i mitt esse. Tills kroppen rasade och jag fick sjukskriva mig från jobbet en vecka och knappt orkade hämta My på förskolan. Jag varvade ner och åkte till mamma i Stockholm och när frosten kom den 25 september var sommaren över. Och då hade redan den älskade hockeysäsongen startat

Oktober – Hösten kom och till min dotters stora lycka även regnet. Efter en sommar med rekordvärme kändes det skönt att temperaturen sjönk och jag fortsatte att höstrusta hemma. Jag målade bland annat om en byrå som nu har en älskad plats i vår hall. Månadens sorgligaste var utan tvekan mormors begravning. Men det var trots allt en fin sammankomst och jag pratade många timmar med hennes stora ungdomskärlek som lärde henne köra moppe. Jag tog tag i ett mål jag har haft i flera år (!?) och bakade bananbröd som var helt fantastiskt och på gymmet började jag springa, som en galning. Och jag älskade det. I slutet av månaden karvade vi pumpor och jag blev så löjligt nöjd med resultatet.

November – I november lyckades jag klämma in några lediga söndagar tillsammans med familjen. Det var fint att helt plötsligt få tid att sätta sig ner tillsammans och äta frukost och jag uppskattade de stunderna allra mest. Jag skrev mycket om sorg i och med farsdag och vi åkte till Stockholm och tände ljus på graven. Vi hade en hel del VAB-timmar under månaden och hör och häpna så började jag julpynta. Och framförallt så gjorde jag det jag väntat på hela livet – en tatuering. Nu finns AIK på min kropp för all framtid och det är det finaste jag vet.

December – December är vi ju fortfarande i och ni kommer säkerligen att komma ihåg lite av det jag bloggat om den senaste månaden. Men! Jag tänkte att vi ska ta en liten recap iallafall. Trots att jag jobbat som en galning har jag och familjen kunnat fira varenda advent tillsammans med en frukost. Vi har julpyntat, skickat julkort, bakat pepparkakor, firat jul och nu planerar vi inför ett nyår som ska firas här hemma med två goda vänner. Och framförallt så har vi gått ut och berättat för er att det kommer ett lillasyskon i Juli!

OM ATT LÄNGTA TILL VARDAGSRUTINERNA

 

”Oj! Har ni redan tagit bort allt julpynt?” sa Fredriks syster när hon var här på besök med barnen igår. Och ja – allt julpynt förutom adventsstjärnorna som hänger i våra fönster och en tomte jag verkligen tycker om ligger i flyttkartonger på väg ut i vårt förråd. Det är en otroligt skön och befriande känsla. Att få gå vidare – sikta mot nyårsafton och framförallt mot det nya året. I december har varenda dag känts som en helgdag på jobbet och nu här mellan jul och nyår har jag knappt vetat vilken tid på dygnet det har varit. Allt har flutit ihop till en enda stor klump och hela jag skriker efter det nya året och våra gamla rutiner igen. Det är inget nytt under solen men jag är verkligen en människa som älskar vardagslivet och rutinerna. När det blir röda dagar, högtider och semestrar och mina rutiner sätts i gungning blir jag alltid stressad och aningen obekväm. Så de sista dagarna av det här året får gärna springa förbi.

Igår var jag tillbaka på jobbet efter tre dagar ledigt och mellandagsrean gör att tempot nästan är detsamma som under julklappshandeln. På grund av bortfall i personalstyrkan väntar en dag med elva arbetstimmar men bortser man från att jag är borta från familjen några timmar mer än planerat känns det okej. Jag ställde klockan tidigt så jag har hunnit vakna till liv och ätit frukost i lugn och ro. Jag är ingen renodlad morgonmänniska än men det går minst sagt framåt. Och jag har börjat tro på att bra morgnar lägger en fin grund för resten av dagen.

ÅRSRESUMÉ DEL 1

 

Januari – Det var en hel del som hände i januari i år, inte nog med att jag precis kom hem från en minitripp till Estland, jag skrev även på ett nytt jobbkontrakt den andra januari och började på ett nytt jobb. Att gå från oregelbundna timmar till en heltidsanställning med fast schema var som himmelriket för mig. Bloggen fylldes med inlägg från min och @VictoriaJongard januariutmaning och tillsammans med en hel drös andra bloggare skrev vi om allt från självtvivel till livsmål och våra bästa lifehacks. Det var fantastiskt. Något som däremot inte var fantastiskt var att vi i början av månaden spenderade mer nätter på sjukhuset än hemma och var fast i en ond spiral som aldrig verkade ta slut.

Februari – I början på februari åkte Lilla My och Fredrik till Sälen i vad som var planerat som en familjetripp. Jag blev dock kvar hemma i Västerås. Ett nytt jobb och ett minst sagt svajigt förhållande fick mig att stanna hemma och någon gång i mitten på månaden berättade jag för er här på bloggen att vi flyttat isär och levde varannanveckaliv. Stödet från er var fantastiskt och faktum är att det är en utav ljusglimtarna jag tar med mig från det här året. Annars producerade jag semlor på löpande band på jobbet och tröstade mig med många stora och långa frukostar.

Mars – Mars blev den tyngsta månaden på hela hela året. Det var den absolut tuffaste månaden sedan separationen och det syns ordentligt i min uppdatering här på bloggen. Jag låg hela nätter och grät och grubblade över val och vägar jag tagit i livet och kom inte fram till någonting vettigt överhuvudtaget. Den dagen som under månaden skänkte mig mest glädje var när jag, Fredrik och Lilla My gav oss ut på isen och åkte pulka och lekte i snön. Det var tungt med mina kroniska sjukdomar också som grädden på moset och det kändes som att molnen ovanför mig aldrig skulle ge sig iväg och släppa fram solen

April – Efter några månader som en splittrad familj blev vi hela igen. Jag flyttade hem igen och på en natt var det som att allting bara vände och blev ljust igen. Lägligt nog spenderade vi en natt på Steam Hotel här i Västerås för att skåla för att vi tagit oss igenom den mörkaste perioden vi stött på tillsammans och tagit oss hela ut på andra sidan. Jag spenderade all min lediga tid med min familj och i min trädgård som jag hade saknat så mycket. Det var lyckligt helt enkelt. Mycket lyckligt.

Maj – Maj blev en månad för bearbetning, sinnesro och lycka. Vi växte ihop som familj igen och spenderade mycket tid på tu man hand som familj. Vi rustade i trädgården och det kändes som att varenda blomma vi planterade och vartenda frö vi sådde i marken stod för oss och vår kärlek. Vi blev dessutom bortbjudna på middag hos några goda vänner och det var fint att få sätta sig ner på en parmiddag igen, speciellt med människorna som stöttat oss som mest under den tuffa tiden. Fredrik fyllde 29 och vi firade i all sin enkelhet med tårta på sängen och därefter fika för familjen i trädgården.

Juni – Så kom Juni. Jag klippte av mig halva håret, besökte världens mysigaste middagsställe i Stockholm med min kära mor och firade midsommar med min nya kollega och kära vän Elin och hennes Måns. Vi grillade både lax och kött och dukade upp i vår trädgård. Till tonerna av svensk musik åt vi middag och efterrätt beståendes av gräddtårta. Vi skålade för varandra, spelade spel, plockade egenodlade jordgubbar och busade med Lilla My. Framåt kvällen fick vedträna i våra vedkorgar brinna och vi värmde oss under filtarna när solen gått ner. En helt perfekt midsommar. Sedan tog jag en längre bloggpaus och återvände inte förrän i juli när jag tog semester.. Fortsättning följer i årsresumé del 2 imorgon.

TACK!

 

Det är fint att titta in här idag och mötas av alla fina kommentarer och hejarop ni har lämnat under mitt senaste inlägg. Och det är skönt att jag äntligen kan vara ärlig med er. Tittar man tillbaka på de få perioderna jag ruvat på hemligheter och inte kunnat vara hundraprocentigt ärlig i bloggen så kan man se ett tydligt mönster. Ett mönster som visar färre inlägg och framförallt tråkigare sådana om de ens blir av. Allt har sin enkla förklaring i att jag inte är vidare bra på eller känner mig bekväm i att dölja en del av verkligheten. Så nu ska det nog bli fart här inne igen ska ni se!

Julen har passerat förbi och bredvid mig har jag ett litet minne av de gångna dagarna. Nämligen tekoppen jag fick av min svärmor, där det ryms ett te min svägerska valde ut åt mig nere på The Boden här i Västerås. Jag kommer med största sannolikhet att skriva lite om julen såhär i efterhand, så att vi kan ta ikapp. Samtidigt har vi snart ett helt nytt år framför oss och med det kommer både årssammanfattningar och helt nya mål att sätta upp och börja sträva mot. Inspirationen som varit som bortblåst sedan början av graviditeten har nu gjort entré igen och jag ser fram emot att fylla bloggen med inlägg igen.

Idag går jag för övrigt tillbaka till jobbet igen efter tre dagars ledighet, efter ett slaget försäljningsrekord har lite ledighet gjort gott och när mellandagsrean snart blåst förbi ser jag fram emot ett lugnare januari. Nu ska jag dricka upp mitt te, pussa lite på katten, bygga tågbana med min dotter och spendera några timmar med Fredrik innan jag ska åka iväg och jobba stängningspass på jobbet.

JAG BÄR PÅ ETT LILLASYSKON!

I elva veckor och fyra dagar har jag ruvat på den lilla lilla människan man kan ana på bilden här över. Sedan den sista oktober har vi vetat om det och efter två långa månader med hemlighetsmakeri delar vi nu med oss. Några har mötts av nyheten på mina andra sociala medier under dagen, för bloggen är faktiskt sist ut den här gången. Det är fortfarande en lång väg kvar att vandra och ibland måste jag påminna mig om att vi inte ens passerat tolv fulla veckor än. Det är svårt att tro, för vi har ju vetat så länge. Det är svårt att tro, för magen är redan större än den jag hade med Lilla My i vecka 21. Den växande magen, illamåendet och det skiftande humöret har tillsammans med plusset på stickan varit vårt enda facit på att det faktiskt håller på att skapas en människa inuti min mage. Tills idag, runt lunchtid, när vi fick se det med egna ögon. Det blev så mycket verkligare när det på skärmen framför oss dök upp ett tickande hjärta, armar och ben som sprattlade åt alla håll och kanter och en liten liten mun som öppnades och stängdes. När Lilla My kom in i undersökningsrummet för att titta på filmsnuttarna vi sparat under undersökningens gång sa hon bara ”WOW!” och det beskriver allt vi känner just nu.

I Juli 2019 blir vi fyra, och jag lovar att uppdatera er om varenda litet steg vi tar hädanefter. Det ska bli fantastiskt att få dela den här resan med er. Under graviditeten med Lilla My var det nog det allra bästa. Att jag kunde diskutera och få pepp i kommentarsfältet. Utan er skulle den här resan bli så mycket fattigare.

FÖRKYLNINGEN HAR KNACKAT PÅ DÖRREN

 

Jag och Fredrik gick och la oss redan innan 22 igår och under de sju timmars sömn jag har fått har en förkylning bosatt sig i min kropp, helt utan förvarning. Det enda positiva som det förde med sig är att jag faktiskt i mitt desperata behov av te kom upp redan vid 05:30. Familjen har inte ens vaknat än och jag har redan kokat mig en stor kopp te med ingefära och honung i och stekt två ägg jag gjort äggmackor av. För ett tag sedan kom jag in i en bra period där jag inte tyckte att det var så jobbigt att kliva upp ur sängen på morgonen men nu har jag halkat tillbaka lite igen. Det har nog mycket att göra med att jag jobbat ganska många sena kvällar där jag slutat 21 och kommit hem sent, ätit middag sent, duschat sent och inte fått någon ro förrän ännu senare.

Det är tre dagar kvar till julafton och idag och imorgon kommer med största sannolikhet att bli de mest intensiva dagarna på jobbet. Om ungefär en timme kommer jag precis ha kommit fram dit och sen kan jag inte med säkerhet säga när jag kommer att komma därifrån trots att jag slutar enligt schema vid 15:00. Här hemma väntar sedan en lång att göra-lista med bland annat paketinslagning. Jag hoppas att förkylningen trots allt kan vara på min sida så att jag orkar med allting som måste göras.

DET HÄR RÄDDAR MINA TRÄNINGSKLÄDER

Inlägget är i samarbete med cykelkraft.se

Ni som har följt min blogg länge vet att jag tidigare har haft ett samarbete med cykelkraft.se och fått hem massor av smarta grejer till cykeln, och min träning. My’s cykelsits som sitter på min cykel är därifrån, en smart korgväska och dessutom mina absoluta favoritvattenflaskor när jag tränar. Nämligen camelbackvarianterna. Men den här gången tänkte jag att vi ska prata om någonting helt annat, något så simpelt men så underbart som ett tvättmedel. Ett tvättmedel som kommer rädda mina träningskläder.

Jag överdriver inte när jag skriver att jag varje gång jag tvättar mina träningskläder tillsammans med vanliga kläder får ångest. Det för att varken tvättmedlet eller mitt sköljmedel är bra för plaggen. Enzymerna i sköljmedlet löser nämligen upp stretchfibrerna och gör de slappare för varje tvätt. Och dessutom kan sköljmedlet göra att svettlukten sätter sig i plaggen. Jag har en tröja från Adidas jag fick av Fredrik där svettlukten satte sig efter bara några pass och jag har varit så ledsen för det. Men; det fanns en räddning vid namnet Assos Active Wear, tvättmedlet som är till för funktionskläder. Tvättmedlet är ph-neutralt, förbättrar andningsförmågan i träningskläderna, motverkar att färgen bleks och är skonsam mot elastiska fiber. Och ändå har det neutraliserat bort den lukt som satte sig i min tröja trots att det är så lång tid efter det har satt sig som jag nu tvättar den.

Jag, som utövat i princip varenda sport som finns på den här planeten och som älskar att träna borde ha hittat den här produkten tidigare. Jag har ju vetat om att det har funnits på marknaden och att det inte är bra att tvätta träningskläder med vanligt tvättmedel men ändå har det tagit tjugotvå år. Det är hur som helst bättre sent än aldrig!

HYSTERISKT MYCKET ATT GÖRA

 

Det börjar verkligen närma sig julafton på riktigt nu och den här veckans dagar har varit hysteriska. När vi senast hördes, i måndags, pratade jag om pepparkaksbak och knepiga jobbtimmar. På det kan vi nu också addera en VAB som ställt till det mycket i planeringen, men som vi till trots löst ganska bra. Både jag och Fredrik gör intensiva veckor på jobbet och vi hann knappt lämna Lilla My på förskolan i tisdags innan de ringde hem oss. Jag var i full fart med att åka iväg på läkarbesök så Fredrik fick kasta sig i bilen och åka hem. Igår var farmor hemma med vår tjej, idag kunde jag slita mig loss och imorgon räddar farmor upp den sista dagen innan Fredrik går hem på långledigt. Jag vet inte vad jag skulle göra utan min svärmor just nu.

Så, vad har vi kvar inför den stundande julaftonen då? Allting. Igår hämtade jag hem de sista paketen innehållandes julklappar som kommit på posten och det måste sett kul ut när jag kom släpandes på fem stora paket. Några julklappar har vi inte fått tag i än, så trots att vi började i god tid kommer vi stå där i sista sekunden likt förbannat. Men det kanske hör till, det känns så iallafall. Jag och Lilla My har spenderat förmiddagen med att vända upp och ner på hela hemmet. Vi har städat varenda liten vrå, möblerat om och kört tre maskiner tvätt. Nu har hon precis påbörjat sin gubblur och jag tänkte säga hej till er innan jag sätter fart med att fotografera och skriva ett samarbete som kommer upp på bloggen ikväll. Och sen ska jag sätta mig ner och skriva att göra-listor för de kommande dagarna så att vi får ett bättre perspektiv på saker och ting.

EN INSTÄLLD HELG OCH PEPPARKAKSBAK

 
 

I början av förra veckan skrev jag om en helg som var ledig men fullspäckad. Vi hade allt från juklappshandling, födelsedagskalas, glöggmingel och träning på schemat. Inget av det blev av. Fredrik var som jag nämnde tidigare på julbord på fredagen och till följd av det låg han apatisk i sängen större delar av lördagen. Han ringde och ställde in vår kalasnärvaro och istället byggde jag och My en koja under köksbordet där vi låg och läste, byggde pussel och lekte med katten. Senare på kvällen beställde vi hem pizza som vi åt i soffan alla tre och sen gick vi och la oss tidigt. När vi vaknade upp i söndags var det som om någon spelat oss ett elakt spratt. Fredrik hostade så att han knappt fick luft, Lilla My klagade på att hon hade ont i kroppen och jag kände av både lung- och hjärtsjukdom mer än vanligt. Så vi, avbokade glöggminglet också. Dels för att det inte fanns någon ork från någon av oss, men också för att vara på den säkra sidan och med respekt till övriga inbjudna. Vi visste ju inte om Fredriks hosta och My’s kroppsont var en förkylning som knackat på dörren.

Det enda vi mäktade med under gårdagen var att åka och hämta lite mat jag beställde i fredags, och så bakade vi pepparkakor på eftermiddagen. My hittade vår kavel i en låda tidigare under förra veckan och såg så överlycklig ut. Och det var hon också, i början av pepparkaksbaket. Hon fascinerades över att vi kunde göra Lilla My och några till i muminfamiljen som pepparkakor, och helst av allt ville hon göra granar. Äpplet tyckte hon såg ut som en fisk och det gav både mig och Fredrik ett gott skratt. Men hon tröttnade ganska snabbt, vilket hör ADHDn till, och gick iväg medan jag stod kvar i köket och gjorde upp pepparkaksdegen. Hon kom tillbaka lagom till att pepparkakorna var klara och hade svalnat och satte sig lycklig vid köksbänken och åt direkt från plåten.