DET ÄR OKEJ ATT GE UPP LITE IBLAND

Igår rasade kroppen, igår sa den ifrån. Nacken värkte, ryggen skickade ut smärtsignaler som gjorde att jag inte kunde stå normalt och huvudvärken sprängde bakom ögonen. Istället för att jobba 7:30-17:30 bakom vår lilla kassa i cafét gav jag vika så fort första kollegan kom på plats. Jag havlåg på en stol och beställde grönsaker, hasade mig fram i köket medan jag gjorde veckans största beställning och så rullade jag chokladbollar trots att jag trodde att jag skulle gå mitt itu. Sen lämnade jag över stafettpinnen och gick hem strax innan klockan hade slagit tre. När jag kom hem la jag mig i fosterställning i sängen och sov en timme, sen mäktade jag med en varm dusch tillsammans med Fredrik och en nattning av Lilla My. Maten stod på bordet när jag kom upp och hade det inte varit Fredriks fantastiska mat hade jag nog inte kunnat äta alls. Men jag till och med slickade tallriken innan jag somnade i hans famn.

Dagen idag, 30 Oktober, har jag redan lärt mig att älska. Imorse grät jag glädjetårar och trots att min kropp är helt slut så är jag övertygad om att det blir en bra dag. Nu väntar lite jobb, svar på intervjufrågor om AIK Ishockey och senare idag ska jag träffa Lisa och hjälpa henne att rensa, organisera och packa inför hennes flytt. Sådant gör mig lycklig i själen.

INTILL EN BRASA

 

Efter nio arbetstimmar i ett hektiskt köpcentrum sjönk jag ner här i lördagskväll. Framför en brasa med två goda vänner. Kim hade bjudit in mig och Lisa på middag efter att hennes man flugit ur huset för att spela golf på annan ort i två dygn och det var så mysigt. Så mysigt att jag hoppas att det blir en vana att äta middag med de två iallafall någon gång i veckan. Vi stod tillsammans alla tre i köket och lagade mat, skrattade runt middagsbordet och grät i soffan framför brasan. Vi till och med skrek lite på varandra, av ren omtanke. Jag tror att min gamla personlighet aldrig hade tänkt tanken att åka och äta middag efter ett sådant tufft arbetspass. Gamla jag hade ställt in allt, såsom gamla jag alltid gjorde och sen hade jag åkt hem och somnat i soffan. Kan hända att jag hade inkasserat lite mer sömn då, men jag hade ångrat mig djupt efteråt, såsom jag alltid gjorde på den tiden. Nu fick jag välbehövlig tid med mina vänner och förra veckans alla vändejter kan jag leva på länge.

Igår var det söndag. Jag jobbade elva timmar, hämtade paket på vägen hem, gjorde lax i ugn, skrev lite i kalendern om veckan som nu är här och gjorde moodboarden som ni kunde se här imorse klockan sju. När klockan slog 22 hade jag tänkt traska in i duschen men då ringde min mamma. Vi spenderade den kommande timmen tillsammans i telefon och det är också en sak jag är glad över att jag tog mig tid att göra, trots att jag inte kom i säng förrän sent. Efter samtalet tog jag en lång dusch och tvättade håret och jag är glad att jag investerade i lite egentid trots att klockan hann bli mitt i natten innan jag la mig på huvudkudden. När jag var yngre sov jag två timmar per natt och trots att jag nu vet att sömnen är viktigare än så så är den så liten i jämförelse med att känna att man får vara hemma och hinna med sig själv mellan jobbpassen. För när ni läser det här är jag på jobbet och har lika många timmar kvar som jag redan har avverkat.

VECKA 44

/Moodboard Vecka 44/

Under veckan som precis har passerat har jag jobbat 60 timmar. 60 timmar som har satt avtryck i både kropp och själ. Speciellt med tanke på att det har varit löningshelg och ett så hårt tryck på vårt lilla café att jag knappt kan tro att det är sant. Det är så roligt, helt fantastiskt faktiskt – och såhär i efterhand känner man sig oövervinnerlig. Men mörbultad. Innan jag får chans att pusta ut lite så blir det en måndag med ett jobbpass på tio timmar. Sen blir det kortare pass och tid över till annat.

Det jag på förhand ser allra mest fram emot den här veckan är min lediga söndag. För den innebär att jag och familjen får en hel dag där vi kan vara tillsammans alla tre. Någonting som vi på grund av jobb både för min del och för Fredriks del inte är så bortskämda med. Som på onsdagkväll till exempel, när jag för en gångs skull är hemma – då är det hans tur att flyga ur hemmet några timmar utöver de ordinarie arbetstiderna och vara borta. Det är ett himla pussel det här. Att få ihop det med jobbtimmar som behöver klaras av och ändå hitta en lucka för varandra. Nu har vi hittat en lucka och det är bara sex dagar dit. Jag visualiserar en lugn morgon i sängen, en familjefrukost vid köksbordet och lek och bus hela dagen.

Veckans fem första dagar innehåller ett träningspass var. Och inte mindre än till min stora lycka, fyra träningsdejter. Två stycken med Lisa på tu man hand och en ännu bättre med min fantastiska trio. Jag, Lisa och Kim. På torsdag ska jag släpa med mig en tjej jag lärt känna via jobbet på ett pass BodyStep. Att träna med vänner är alltid roligare än att träna själv.

På tal om den fantastiska trion så ska vi faktiskt spendera lite tid ihop i veckan. Lisa står inför en flytt vid månadsskiftet och jag som älskar att rensa, packa och städa har tagit tillfället i akt och anmält mig som frivillig. Någonting som togs emot med öppna armar och som fick mig att avsätta många timmar i kalendern till just det de kommande dagarna.

ETT KÄRT ÅTERSEENDE OCH EN TILLBAKABLICK

 

Torsdagen är här och natten till idag gick alldeles för fort. Jag och Lilla My fick sällskap av Lova igår kväll och idag är jag fylld av energi efter att ha träffat henne igen. Trots att vi har setts ute någon enstaka gång så har hon inte varit här hemma sedan innan sommaren och det är alldeles för lång tid. Bilderna här över visar förresten en sådan sommardag. Fast sommaren innan den som var nu. Titta hur liten Lilla My var. Som jag älskar de stunderna i vår trädgård. För att undvika att det går för lång tid till nästa gång preliminärbokade vi en ny vändejt redan i nästa vecka som jag skrev in i min kalender. Kvällen var fantastisk, ena sekunden lekte vi kurragömma eller hoppade i bollhavet och andra sekunden satt vi vid mitt köksbord och hade djupa diskussioner om viktiga samhällsfrågor. Lova stod vid spisen och gjorde carbonara som vi åt alla tre och när hon åkte hem vid 19:30 gick det snabbt att natta My. Hon sov inom tjugo minuter och då tog jag en lång varm dusch innan jag tassade ut och satte mig vid skrivbordet. Där satt jag och planerade i ett litet block och två timmar senare kom Fredrik hem från sin hockey. Då satte vi oss i varsin del av soffan och läste och sen gick vi och la oss närmre 23. Det är sent för att vara oss och den här natten gick alldeles för fort. Jag har verkligen sovit bra men när klockan ringde 05:20 förstod jag inte hur det redan kunde vara dags att gå upp.

Termometern visar -0,3 och alldeles strax ska jag sätta på mig vinterjackan och åka till jobbet. 07:30-17:30 är dagens arbetstid och efter det är det dags för ett träningspass på gymmet. Jag kommer automatiskt hem senare när jag väljer att träna efter jobbet, men det är det värt alla dagar i veckan.

ONSDAGSLISTAN – FYRA SANNINGAR OM LILLA MY

 

Det finns ingenting som hon hatar så mycket som sol i ögonen, och ingenting hon älskar så mycket som att vara ute i regnet.
Och med det konstaterandet är min dotter sett till svenskarnas bitterhet, inte riktigt som alla andra. Att hon brås på sin mor däremot, det är tydligt. Jag klarar nämligen inte av värme, eller sol, men när regnet smattrar mot fönsterrutorna ler jag ett stort leende. Allt i livet handlar om att lära sig att dansa i regnet. Inte sant?

Hon älskar oliver. Både gröna och svarta, och det spelar ingen roll om de är kärnfria eller inte.
När Lilla My när hon var liten bad om att få smaka en oliv skrattade jag bara åt henne, men skratta bäst som skratta sist. Nu är det hon som springer till kylskåpet när hon kommer hem, plockar fram glasburken med oliver och skriker om att få hjälp att öppna locket. Sen traskar hon iväg med en skål fylld av oliver, sätter sig framför ett barnprogram och njuter till fullo. Speciell unge det där.

Hon är den mest omtänksamma lilla prick jag någonsin har stött på.
Jag tror att jag har nämnt det här i bloggen förut, men min dotter besitter en omtänksamhet som jag inte har någon aning om vart den kommer ifrån. För inte är det från mig eller hennes far iallafall. Kanske från pedagogerna på förskolan. Är det kallt talar hon om för sin pappa att han måste sätta på sig en jacka, och när jag har ont springer hon och hämtar plåster till mig och säger att det är okej att vara ledsen. Så hjärtskärande. Men så fint.

Hon älskar elefanter.
Det här däremot – har hon fått från mig. Och jag är stolt som en ja, mor. Min stora kärlek för elefanter har smittat av sig och till min stora glädje stod vi i en hel timme och tittade på de stora djuren på Kolmårdens Djurpark i somras. Varje elefant här hemma älskar hon lika mycket som jag och när hon ser något som föreställer en elefant ute skriker hon högt ”MAMMA! EN ELEFANT! MAAAAMMAAA! ELEFANTEN!” Älskade barn.

DET FINNS INGET FINARE

 

Det finns inget djur i hela världen som är finare än elefanter. Inte om ni frågar mig iallafall. Skulle jag räkna de tavlor, figurer och andra inredningsdetaljer jag har här hemma med elefanter så skulle jag utan tvekan komma upp i hundra utan att anstränga mig. Mina nära och kära vet det, och till min stora lycka ökar elefantsamlingen stadigt tack vare att folk är alldeles för generösa och snälla. Tavlan som ni ser här över var en gemensam gåva från alla som var på vår kräftskiva, och den gör sig ståtlig på väggen ovanför min favoritplats: fåtöljen. Elefanten symboliserar styrka, lojalitet, tålamod, visdom och äktenskaplig lycka och det förstnämnda hämtar jag från alla mina elefanter idag. Styrka, inför en dag på Västerås Lasarett för jag vet inte vilken gång i ordningen. Just nu sitter jag försjunken i soffan med en kopp te men snart ska jag hoppa in i en sjuktransport och sen blir det timmar av undersökningar, medicinering och annat som hör den här kroppen till.

Jag klev av mitt jobbpass tidigare än väntat igår, fick en fin shoppingrunda med Kim och Lilla My, en middag på IKEA och därefter ett fint återseende med Lisa. Nog för att jag spenderade mer tid med att äta äppelkaka och städa i hennes kök än vad jag la på att köpa ljus på hennes ljusparty, men, så kan det ju bli. Jag kom hem strax före 21 och då sjönk jag ner i soffan bredvid Fredrik och spenderade en timme där innan vi gjorde kväll och gick och la oss.

UTAN ATT SNOOZA

 

05:20 ringde klockan idag och för en gångs skull var jag så pigg att jag hoppade över att snooza till 06:00. Istället kramades jag lite med familjen i fem minuter innan jag gick upp och gjorde morgonens ansiktsrutin. Jag jobbade kväll igår och trots att det oftast är en påfrestning att veta att man blir ensam kvar på kvällen så var det en fin arbetsdag. Det tog mig en timme hem efter avslutat pass och trots att avståndet inte är något att föredra kändes det fint att få en timme på sig att reflektera över dagen. Igår kändes det som att jag inte ville något hellre än att jobba kvar i centrumet jag jobbar i nu – för all framtid. Inte bara enkom för vårt ställe, utan för att jag i varje butik hittat en person jag tycker om. Jag hoppas att den känslan kan fortsätta återspegla sig över dagens jobb också.

Pigg och uppe med tuppen alltså. Idag jobbar jag fram till 15:30 och sen ska jag möta upp Kim och gå i några butiker innan Fredrik kommer ut till oss för att klippa sig. Då får Lilla My vara med oss på shoppingrunda och sen är det dags för ljusparty hos Lisa.

HELT PLÖTSLIGT SPRINGER JAG

 

Jag är 22 år och i hela mitt liv har jag benämnt människor som tycker löpning är roligt som kompletta idioter. När jag sett någon springa förbi utanför bilfönstret har jag tänkt ”Stackars sate” och när jag hört om någon kompis pappa som sprungit 30 mil under julveckan har mitt enda svar varit ”Vad i helvete lider människan av?”. Enda sedan jag var liten har jag varit snabb – fruktansvärt snabb. Jag var tjejen som slog alla killar med flera meter när vi sprang på friluftsdagarna i skolan. Det explosiva har alltid varit min vän, korta intensiva slagserier i boxningsringen, snabba hopprundor på hästryggen eller inbrytningar från kanten i handboll som fick mig att se ut som en raket. Nog för att jag någonstans också hittat konsten att vara ihärdig – träna veckans alla dagar, hålla i djupa yogapositioner i över sju minuter och stå i plankan lika länge. Det här med löpning i vardagen däremot – det har jag inte förstått mig på. Förrän nu. Nu när jag tack vare sjukdomar från helvetet inte ens får jogga, eller gå snabbt. Visst är det alltid något med saker som man egentligen inte borde, eller får? Slutar hjärnan någonsin att dra sig till det där trotsiga? Kanske när man blir äldre. Men där är jag inte än.

För några veckor sedan testade jag på min läkares begäran att springa intervaller. Som en engångsföreteelse för att han ville se hur snabbt jag kom upp i livsfarlig puls. Jag hatade honom innan och under passet – men efter passet däremot såg jag på honom som om han var den bästa människan i mitt liv. Och när jag läste boken Hjärnstark här för ett tag sedan förstod jag varför jag såg på honom så just då. Och så slog det mig att jag helst skulle vilja stå och springa på ett löpband tjugofyra timmar om dygnet med tanke på vilka hälsofördelar det har.

Och nej – det är inte bara guld och gröna skogar. Det finns mycket som jag fortfarande hatar så innerligt med löpning. Som efter första sprintintervallen under ett intervallpass när man inser att man har 5 stycken kvar. Jag hatar när svetten rinner längs med ryggraden och jag hatar när träningslåtarna jag lagt till på spellistan som heter ”Skavsår & Svett” inte höjer prestationen nog. Och ja, skavsår kan vi också prata om. För det får man, om inte skorna sitter precis exakt rätt efter strumpan. Jag hatar segheten i benen och det inre kriget med den mentala biten som säger till mig att det är okej att ge upp för att kroppen är trött. Men där, i brytningspunkten när jag väl har bestämt mig och fortsätter att springa älskar jag att ge mig själv mentala high fives för att jag inte ger upp. Jag älskar när mitt huvud klarar av att tysta kroppen, jag älskar när musiken i öronen får en betydelse och man kan hämta energi från den. Jag älskar när svettdropparna rinner av min kropp i duschen efteråt, och jag älskar känslan av att vara klar. Att ha uppnåt, eller kanske till och med sprungit mer och längre än man förväntat sig. Jag älskar den endorfinkicken löpningen ger mig, och framförallt så älskar jag att kunna säga till mitt hjärta och mina lungor att de har blivit sjuka i fel person. Att jag är segraren och att sjukdomarna fint får skämmas i ett hörn för ett tag.

VECKA 43

/Moodboard Vecka 43/

Vänner, vänner och vänner – den kommande veckan kommer att innehålla just det. För en gångs skull. I mitt hektiska liv med jobbtimmar, familjeliv, träning, ishockey och två livslånga sjukdomar är det svårt att få in tid för det jag allra helst skulle vilja ha tid för – mina vänner. Till råga på det har ju mina vänner dessutom en drös med saker som finns i deras kalendrar också. Att hitta en dag där båda eller alla kan känns ibland svårare än att någon dag kunna uppnå världsfred. Men kollar man på veckans uppslag finns det hela TRE kvällar jag ska viga åt just nära och kära, och till och med mer om man tänker på att både Kim och Lisa ibland tränar tillsammans med mig. På tisdag är jag bjuden på ett ljusparty, på onsdag har jag i min tur bjudit hem en vän och på lördag är jag bortbjuden på tjejkväll och middag. Så fint.

Men så var det det här med jobbtimmar, familjeliv, träning, ishockey och sjukdomarna också. Jag jobbar sex av veckans sju dagar och trots att fyra av passen är över tio timmar långa så blir det här ändå någon slags mjukstart för det som komma skall. I början av November blir jag en kollega kort i en vecka och sen börjar säsongen för oss som jobbar i inomhuscentrum. Och så kommer julklappshandeln, december och mellandagsrean. Herregud! Trots att jag jobbar mycket och har annat för mig så är jag fast besluten om att hålla fast vid träningstimmarna. Redan nu om några timmar ska jag riva av en träningsdejt med Kim och CXWORKX, BodyBalance och Functional finns inbokat i passkalendern. Ishockey blir det inte mycket av denna vecka då mina stängningspass förbannat nog infaller båda kvällarna AIK spelar hemma på Hovet. Men på onsdag ska Fredrik iväg på hockey här i Västerås. Och så var det sjukdomarna ja – min lediga onsdag den här veckan kommer att spenderas på Västerås Lasarett vare sig jag vill det eller inte.

Och så har vi kommit till veckan då Fredrik har sin sista chans att hålla sig till tidsplanen när det kommer till målning i sovrummet. För fyra veckor sedan sa jag att jag ville ha det gjort innan Oktober var över och den här veckan infaller Oktobers sista helg. Hur han ska få ihop det när jag jobbar har jag ingen aning om, å andra sidan är det inte mitt bekymmer heller. Han får skylla sig själv när han är ute i sista sekund.

VECKORESUMÉ VECKA 42

Veckans känslor – Om ordningsam hade varit en känsla så….
Veckans tacksamhet – Återigen: Kim Linder.
Veckans köp – En ny fantastisk vas.
Veckans måltid – Schnitzeln som Fredrik gjorde i fredags.
Veckans upptäckt – Att det är lätt att karva pumpor om man använder sig av bakformar.
Veckans träning – Veckans roligaste pass var utan tvekan bodystep. Signar ut efter en vecka med 4 träningspass.
Veckans aj – Mitt knä som helt plötsligt börjat göra ont igen.
Veckans My – KUNG! (Jag frågade Fredrik vad jag skulle skriva)
Veckodag jag gick flest steg – I tisdags gick jag 48 000 steg. Herregud!

Tre bra
– Att träningen har blivit av den här veckan, och att den har känts bra!
– AIK slog Västerås i ABB Arena och nu är familjefejden över ett tag iallafall.
– Jag har gått och lagt mig innan 21 vissa kvällar och det gör underverk.

Tre dåliga
– Min helvetesonsdag på sjukhuset. Och kroppen som bara kollapsar.
– Glömde ladda min aktivitetsklocka vilket gjorde att jag inte bar den på två dagar.
– Mina värmeljus är på väg att ta slut vilket gör att jag drar mig för att tända ljus. Måste till IKEA.