VÄNTAR PÅ ATT SOLEN SKA TITTA FRAM

Så är premiärdagen här. Om lite mer än nio timmar släpps pucken som blir starten för AIKs hockeysäsong 18/19. Det bubblar av lycka inom mig och jag går och fäller lite glädjetårar här och där. Det blev sen nattning av Lilla My igår vilket ledde till att vi fick lite sovmorgon imorse. Vid 07:30 steg vi upp och upptäckte att det hade regnat under natten och nu sitter vi och väntar på att solen ska titta fram ordentligt. Precis utanför min mammas fönster ligger nämligen en av Stockholms mest omnämnda och omtyckta parker. Där lekte jag när jag var liten och jag hade tänkt att jag och Lilla My skulle gå ut dit och göra av med lite energi innan det är dags att sova middag. Men vi väntar nog en timme till så att solen förhoppningsvis hinner titta fram och trolla bort vattendropparna från lekställningarna och gungorna. Eftersom vi bara åkte på en kort visit hit där huvudmålet är hockeyn så packade jag inte med regnkläder eller andra bra ytterkläder att ha vid lek. Att släpa allt sådant på bussar, tåg och tunnelbanor hade gjort mig galen.

Men trots att det har regnat och snart blåser upp till storm så har jag det mysigt här på balkongen. Paulo Coelhos bok Segraren Står Ensam håller mig sällskap och My sitter och tittar på Greta Gris inne i soffan i vardagsrummet. Perfekt start på dagen.

OM TID SOM STÅR STILL & XYLOFONER

 

Så har vi kommit fram till Stockholm, och boendet som har varit i min familjs ägor så länge som jag har levt. Här söder om söder så känner jag mig hemma. Jag känner till varenda stig i varenda skog och vinkar och hejar på varje människa som passerar förbi. Jag känner fortfarande varenda butiksägare i hela kvarteret och ibland känns det som att tiden har fortsatt ticka på alla andra platser förutom den här. När jag var 16 år flyttade jag hemifrån, och trots att jag flyttade hem en kort period på en månad så är det knappt så att det räknas. När jag var 19 år flyttade jag dessutom från Stockholm till Västerås och det är hela sex år sedan jag bodde på den här adressen. Under de sex åren har jag blivit en helt annan person. Men här, här springer fortfarande samma människor förbi utanför fönstret. Och jag tror nästan att de aldrig kommer att flytta härifrån. Det är tryggt och det är lyckligt, men på något sätt känns det också lite sorgligt.

I en stor förvaringspuff i vardagsrummet förvarar min mamma alla saker som är Lilla My’s. Ett babynest som vi använde när hon var mindre, en skötbädd, våtservetter, blöjor, välling, nappar och leksaker. Och trots att det var ett tag sedan hon var här nu stegade hon direkt in i vardagsrummet och bad mig hjälpa henne att lyfta på locket till puffen. Däri hittade hon någonting som är varje förälders mardröm – men varje mormors älsklingsgåva. En Xylofon. Så nu förväntar jag mig inget annat än att hon blir kvar vid den några timmar till.

TEATIME & NÄR BARNEN BÖRJAR GÖRA SOM OSS FÖRÄLDRAR

 

Godmorgon onsdag – och hej planeringsdag på förskolan! Godmorgon från en mysdag med min lilla tjej här hemma. Vi började dagen ute i soffan strax efter sex och där blev vi kvar i en timme och tittade på lite barnprogram innan vi gick in i duschen. När Lilla My var liten älskade hon att bada, men i sedan i somras har det varit trots, tårar och tjut när vi försökt bada henne. Och vår takdusch har hon varit livrädd för – fram tills för en vecka sedan. När jag kom hem från jobbet en dag hade Fredrik och My duschat och när jag skulle duscha på kvällen ville hon också följa med in. Där stod vi i 45 minuter och lekte med vattnet, tvättade håret och skrubbade kroppen. Imorse när jag frågade henne vad hon ville göra idag sa hon ”Mamma jag vill duscha” och så slängde hon av sig både pyjamasen och blöjan. Nu har vi precis kommit upp i soffan igen efter en halvtimmes dusch och smort in oss med massa krämer. Det är samma sak när jag sitter framför spegeln och sminkar mig på morgonen – hon vill vara med. Hon vill göra som jag. Tänk hur mycket vi kan påverka, föra vidare och inspirera våra barn. Den finaste uppgiften i livet.

Det är mulet utanför fönstret och ser i mina ögon mått ute lite som ett bombnedslag här hemma. Fredrik hade nog hävdat att det är väldigt städat här hemma nu men jag har lite högre krav på vår boning. Så efter frukost ska jag slänga in en tvättmaskin och dra ett varv med dammsugaren. Sen hoppas jag att det gråa vädret klarnar upp lite så att jag och My kan gå ut och göra av med lite energi.

VECKA 38

/Moodboard Vecka 38/

Några timmar, eller många timmar senare än vanligt – här har ni veckans moodboard. Måndagen har redan passerat egentligen. Det med en kort arbetsdag mellan 07-13, därefter ett möte med en viktig person och en spontant inbokad nageltid. Jag gick från beigerosa till frostvitt med lite skimmer i – perfekt såhär lagom till hockeypremiären stundar. För, nu är det, trots att vi inte ska gå händelserna i förväg, just fredagen jag längtar efter den här veckan. Fredagen och hockeypremiär i Stockholm för mitt & Lilla My’s AIK. En hel sommar har gått, så många månader utan det som får mig att känna mig mest levande i världen – mitt supporterskap.

Men det är dagar innan fredagen också och det blir lite av varje den här veckan. Mindre jobbtimmar än vanligt och dessutom kommer större delar av onsdagen vigas till mor- och dottertid. Förskolorna har nämligen planeringsdag och jag har sett till att jag jobbar det sena passet på jobbet. Så jag ska inte börja jobba förrän 15:00 på onsdag och vi får en hel dag på oss att hitta på massa hyss. Jag hoppas på att höstvädret är lika fint som det var idag för då kan vi promenera i skogen och leka utomhus. Jag gillar de här lite kyligare dagarna som värms upp av solens strålar så att det blir varmt men luften förblir frisk och lätt att andas.

Med tanke på att jag mådde pyton förra veckan så blev det ingen träning då. Men min kropp skriker efter aktiv tid så jag har planerat in lite träningstimmar trots att jag kommer få ta det lugnt. På torsdag blir det dessutom en träningsdejt med en god vän. Det är kul att träna ensam men det är ännu roligare att träna tillsammans. Får se vad vi syr ihop för kul pass.

På fredag är det dags för huvudstaden, och älsklingslaget. Och jag och Lilla My kommer åka dit så att vi är där tills min mamma slutar jobbet. Hon ska nämligen också med oss på ishockeyn. Jag tänker mig en middag innan pucken släpps och sen blir vi kvar i Stockholm över natten. På lördag hämtar Fredrik oss så att jag hinner hem till jobbet igen till 11:00 sen jobbar jag båda helgdagarna.

TILLBAKA TILL JOBBET

 

05:30 imorse ringde klockan och trots att det inte lockade så jättemycket att stiga upp ur sängen så gjorde jag det med ett leende på läpparna. För, det känns fantastiskt skönt att få gå tillbaka till jobbet idag. Nu vill jag inte kasta sten i glashus, eller ropa hej förrän jag är över ån – för det finns inga som helst garantier för att kroppen håller för arbete. Men att bara få gå dit och hoppas på att det kommer fungera är ett steg i rätt riktning. Det kändes som ljusår bort i söndagskväll när jag låg och krampade på badrumsgolvet hemma. Jag älskar ju mitt jobb, och mina kollegor och framförallt är jag en sådan där person som blir helt galen av att gå hemma och inte göra någonting om dagarna. Efter att ha tjatat hål i huvudet på Fredrik under någon timme igår kväll sa han ”Du, det är nog bra att du ska jobba imorgon” och så tittade han på mig som om jag vore världens jobbigaste människa. Allt sådant där är styrkebesked på att det iallafall går åt rätt håll.

OM kroppen håller, och orkar kommer jag att jobba en bit in på kvällen idag. Jag är schemalagd till 17:30 men det är fredag och i vår bransch har det en förmåga att smälla till vissa fredagskvällar, så man vet inte riktigt när man som näst sista man kan lämna stället och gå hem. Fredag ja – det för övrigt känns helt sinnessjukt i mitt huvud. Men det blir väl så när man har varit hemma i en vecka.

BÄRA ELLER BRISTA

 

För tre timmar sedan gick jag med skakiga ben den korta biten som skiljer vårt hem och My’s förskola åt. När jag öppnade dörren till avdelningen hörde jag henne bygga med klossar och när hon såg mig möttes jag av ett nästan chockat ansikte. Säkerligen dels för att hon hade väntat sig att se sin pappa, och först en timme efter att jag dök upp. Hon kastade sig i mina armar och skrek ”Mamma” och efter att ha pratat några minuter med hennes förskolepedagoger så gick vi hemåt. Men istället för att gå in i vår port fortsatte vi till lekparken som ligger på gården utanför och där åkte vi både rutschkana och gungade. Kroppen sa ifrån varje sekund, men hjärtat bad om mer, och mer och mer. Och ibland spelar det fysiska ingen roll så länge psyket får sitt. Efter 25 minuter kom Fredrik gående från parkeringen och såg oss i parken och sen gick vi hem och tog kväll hela familjen tillsammans.

Jag har stått vid spisen och lagat tacos, vi åt tillsammans vid köksbordet och sen hjälptes jag & Fredrik åt att göra matlådor, plocka in disken i diskmaskinen och torka av alla ytor medan My kollade på barnprogram. Sen lekte jag & My lite i hennes rum. Eller ja – hon lekte och jag rensade lite bland leksakerna. Nu har de två gått in i sovrummet för nattningen av den lilla och jag har slagit mig ner vid köksbordet för att uppdatera er. Men snart ska jag sätta fart med att packa väskan inför imorgon. För jag har, hör och häpna: beslutat mig för att gå till jobbet. Antingen så bär det eller så brister det, man måste prova för att kunna veta. Det ligger kanske inte riktigt i linje med att jag imorse knappt orkade ta mig upp ur sängen, men jag tror att mycket sitter i psyket också. Nu när jag väl har tagit ett beslut kan jag visualisera framför mig hur kroppen kommer att orka, jag kan inkassera den skönhetssömnen jag behöver och förhoppningsvis orkar jag. Skulle jag inte göra det så finns det kollegor som kan backa upp mig och bara det är en enorm trygghet. Men ja – packa jobbväskan efter en hel vecka off, hänga den tvätten som just nu torktumlas i maskinen och hoppas på att My snart somnar så att jag & Fredrik får spendera lite tid tillsammans.

NÄR ORKEN BARA INTE FINNS

 

Jag kan inte bestämma mig för om det känns som att dagarna springer iväg eller sniglar sig fram när man är hemma och är sjuk. Igår kväll kände jag mig rastlös för första gången den här veckan. Då kände jag hur kreativiteten och all ADHD jag har inom mig bara ville ut och bli någonting. Idag känner jag raka motsatsen – igen. Jag känner mig lite som Minus, familjens kattunge, och hans läge på bilderna här över. Jag är trött. orkeslös och obrydd. Jag vill inget och jag orkar inget. Just nu känns det som att jag skulle kunna stanna under täcket i soffan i en hel evighet. Men förhoppningsvis rättar det till sig under dagen.

Jag orkade aldrig gå och hämta Lilla My på förskolan igår. Och ska jag känna mig såhär hela dagen idag är jag ljusår ifrån att dra på mig mina sneakers och göra det om några timmar. Och jag vet ju att jag inte måste, att Fredrik kommer hem samma tid som alltid och kan hämta henne. Men jag försöker hitta styrkan i att få se henne komma springandes och skrika ”mamma” när hon ser mig vid grinden eller i dörröppningen. Klockan är bara elva och det är lång tid dit, så kroppen kan ju ha skärpt till sig tills dess.

NYTT I KÖKET

 

I lite mer än två år har jag och Fredrik bott i den här lägenheten som vi bor i nu. Vår trea på markplan med uteplats. Men som ni säkert läste om när jag skrev om vardagsrummet tidigare i veckan så är det först nu som saker och ting börjar falla på plats. Vi flyttade från en 1,5a på 37 kvm i Västerås City till en 3a på 81 kvm med en uteplats på 70 kvm. Förutom sängen, soffan och en byrå så tog vi inte med oss några möbler alls. Vissa möbler panikköpte vi efter inflytt bara för att vi ville ha någonting, köksbordet är och var ett sådant exempel. Ett runt vitlackerat bord med spännben i kromad metall fick flytta in med tillhörande stolar. Och kanske är det det sämsta köpet vi stått för någonsin i möbelväg. Matbordet heter Plaine och kommer från MIO och här i förra veckan körde vi det äntligen till tippen. Bordskivans lack hade släppt och ljuslyktor, glas och vad man än ställde på bordet hade börjat lämna märken. De fyra stolarna vid namnet Milton var det bara två fungerande kvar av då de andra släppt totalt i underredet och skavt av muttern som hållit de uppe.

Istället har ett bord och stolar från IKEA fått flytta in. Och när vi ändå var igång bytte vi ut My’s barnstol till en juniorstol. Eftersom att hon är så långt fram i sin utveckling hade vi kunnat gjort det redan för ett halvår sedan, men nu när allt ändå skulle bytas ut så tog vi tag i det. Matbordet är ett vitt Bjursta bord som går att dra ut till större med hjälp av en iläggsskiva som förvaras i bordet. Det är gjort av massivträ och vi får den där robusta ordentliga känslan på ett annat sätt. Till det valde vi stolen Tobias som med karbonatplast och genomskinlighet får möblerna att försvinna lite vilket är tacksamt eftersom vi har en ganska liten yta att spela på när det kommer till matplats i vårt kök. Jag hatar rum som ser övermöblerade ut. Själva sitsen har en svikt som gör att man kan gunga lite fram och tillbaka vilket är fantastiskt skönt för ryggen. Det kommer bli många timmar vid köksbordet med både hockeytexter och blogginlägg framöver och sköna köksstolar väger upp att jag saknar ett skrivbord här hemma. My’s stol är en Agam juniorstol som jag också älskar.

ONSDAGSLISTAN – TRE SAKER

 

… som är roliga att göra: skriva, planera och spendera tid med familjen.
… som är tråkiga att göra: Stå i kö, duscha och gå ut med soporna.
… som får mig att må bra: AIK, fulladdade elektronikprylar och min Fredrik.
… som får mig att må dåligt: Människor som tränger sig på, ostädade ytor och överanalysering.
… som jag är bra på: att skriva, argumentera och ta beslut.
… som jag är dålig på: att vänta, ringa tråkiga telefonsamtal och ta en paus i projekt jag påbörjat.
… som jag ofta äter: Fisk, couscous och bär.
… som jag inte äter så ofta: pasta, stark mat och halvfabrikat.
… som är viktiga för mig: ärlighet, trygghet och familjen.
… som inte är så viktiga för mig: pengar, berömmelse och modetrender.

OM ATT FÅ KRYPA NER I SIN EGEN SÄNG

 

Igår på eftermiddagen fick jag lämna Västerås Sjukhus i väntan på provsvar och åka hem. Jag fick omfamna min lilla tjej, läsa böcker i soffan och laga middag med Fredrik. Jag fick tända ljus, dricka en kopp te i lugn och ro och sist men inte minst – krypa ner i min egen säng i helt nybäddade sängkläder. Idag har det redan hunnit bli onsdag och min första tanke när jag åkte hem från sjukhuset igår var självklart att jag skulle ha jobbat idag. Men både läkare och arbetskamrater argumenterade för annat så jag blir hemma både idag och imorgon – minst.

Här under mina mönstrade sängkläderna i färgerna vitt och blått tänkte jag stanna kvar hela dagen. Sova om vartannat, kanske ha orken att svara på något sms som inkommit de senaste dagarna och bara plöja några avsnitt av Sommar med Ernst innan jag somnar om igen. Den största kraftansträngningen blir antagligen att tassa upp i köket och fylla tekoppen med mer varmt te, och kanske om kroppen tillåter – snöra på mig skorna och hämta Lilla My på förskolan som bara ligger en minut ifrån vårt hem. Jag är verkligen inte på topp, men jag är så glad och tacksam över att få vara hemma igen. I stunder av ohälsa får man verkligen perspektiv på saker och ting och många utav mina nära och kära säger ofta att min och vår situation får de att tänka till. Många ber om ursäkt för de använder mig som en anledning, men jag är mer än gärna en anledning till att folk uppskattar det de har lite extra mycket. Det är ändå fint att få vara en förändring i någons tankegångar mitt i allt det sjuka och jobbiga.