OM OTILLRÄCKLIGHET UNDER MAMMALEDIGHET

 

För exakt ett år sedan, räknat till datum. Såg det ut såhär hemma hos oss. Det var en torsdag och min sista dag som 100% mammaledig innan Lilla My skulle skolas in på förskolan. Jag kommer verkligen ihåg hur trött jag var på att vara hemma då. Längtan till livet utanför långa ensamma dagar med en bebis som krävde mer och mer var större än allt. Jag hade varit sjukskriven sedan vecka fem i graviditeten, och sen hade vi varit hemma ett helt år, jag & Lilla My. Nästan helt utan uppbackning från Fredrik som jobbade tidiga morgnar och sena kvällar. Många veckor kommer jag ihåg att jag kände mig som ensamstående. Han gick innan vi hade vaknat och kom tillbaka hem när vi sov. Det var definitivt inte den lättaste perioden i mitt liv, i vårt liv. Men det gick, för det var tvunget att gå.

Jag tror verkligen inte att jag är idealpersonen för det mammalediga livet. Jag är för aktiv för det, och med den stora gnuttan med arbetsnarkoman i mig så blir det en krock. Jag har pratat om det med många i min närhet, men inte skrivit om det så mycket på bloggen. Om otillräckligheten jag kände när jag var hemma med My. Jag vet att det är det finaste man kan göra, att ge en liten människa liv och ta hand om den. Jag vet att man borde känna sig som den bästa personen i hela världen när man uppfostrar och skapar ett litet barn. Men jag gjorde inte det då, och jag känner inte så i efterhand heller. När jag blickar tillbaka till den tiden förstår jag ju att jag inte var lika värdelös som jag kände mig då, men jag vet också att jag aldrig vill vara mammaledig så länge själv igen. Vi har pratat om flera barn och vill självklart ha ett lillasyskon. Som ni vet så förlorade vi ett för några månader sedan. Men får vi chansen att få ett till barn hoppas jag först och främst att jag slipper vara hemma hela graviditeten och att jag får möjlighet att jobba ganska snabbt igen efter det barnet kommit till världen. Kanske helger, kanske kvällar. Nu spekulerar jag bara, men jag tror att det skulle få mig att må så mycket bättre.

Jag önskar bara att det hade funnits någon som hade berättat för mig att det är okej att känna att mammaledigheten inte är världens finaste grej. Inte för att jag vanligtvis brukar bry mig om vad folk tycker och tänker och vad man enligt omvärlden ”borde känna”. Men medan alla vi träffade på Öppna Förskolan och på BVC gick runt och pratade om hur många år de ville vara hemma med sina barn så kände jag inte igen mig. Och det är okej.

2 reaktioner till “OM OTILLRÄCKLIGHET UNDER MAMMALEDIGHET

  1. kände efter ca 3-4 månader att jag ville börja jobba igen.. kändes jättehemskt att säga men jag var såå rastlös! tyckte dock att det blev romigare att vara hemma ju äldre dottern blev pch nu såhär 1v innn jag börjar jobba helt så känns det kul och vemodigt på samma gång:) men känner verkligen igen mig!

    Gilla

  2. jag tyckte det var mysigt att vara föräldraledig samtidigt som ju mer tiden gick dessto mer rastlös kunde jag bli. kan känna det ibland än, på helger osv och blir arg på mig själv att jag inte är nöjd att spendera tid med bara mitt barn. men jag är en social person. tycker om sällskap. jag tror att även jag skulle uppskatta att fördela ledigheten ☺️

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s