RECEPT: LASAGNE

På grund av mitt mående blev det ingen Stockholmstripp med 50-årsfest idag. Istället har vi spenderat dagen i soffan framför några Johan Falk filmer och jag har sovit om vartannat. Vet att bloggen har varit jättetråkig de senaste dagarna och dessutom med färre inlägg. Någonting som man måste tillåta när man mår som jag har gjort och gör. Hoppas kunna steppa upp lagom till på måndag igen och leverera som jag planerar och vill. Vi har precis slängt ihop en lasagne här hemma och jag tänkte att jag skulle dela med mig av receptet trots att det är världens enklaste rätt som man bara kan googla sig fram till.

400 gram köttfärs
2 stycken gula lökar
400 gram krossade tomater
2 matskedar tomatpure
1 grönsaksbuljongtärnin
g
9 stycken lasagneplattor

3 matskedar vetemjöl
7 deciliter grädde
3 deciliter riven ost

Sätt ugnen på 225 grader. Fräs löken mjuk i stekpannan och lägg i köttfärsen. Stek under omrörning tills köttfärsen är genomstekt. Tillsätt krossade tomater, tomatpuré, buljongtärningen och de kryddorna du önskar. Vi brukar använda oregano, salt & peppar. Låt allting koka samman i cirka fem minuter.

Koka ihop grädde, vetemjöl & ost i en separat kastrull. Var med så att det inte bränner fast i botten. Har för mig att det egentligen är mjölk i ursprungsreceptet men vi kör med grädde då vi tycker att det blir mycket bättre.

Varva köttfärssåsen och lasagneplattor i ugnssäker form. Vi brukar börja med köttfärssåsen allra längst ner och sen varva så att lasagneplattor blir det sista lagret överst. Därefter häller vi över ostsåsen och toppar med ännu mer ost. Gräddar i nedre delen av ugnen i en halvtimme och serverar tillsammans med en fräsch sallad.

Jag personligen älskar att ha oliver i lasagnen. Min sambo däremot gnyr och stretar emot så det brukar jag få ha i när jag lagar det till mig själv. Något jag tycker ni borde testa! Just i det här receptet har vi hoppat över vitlöken, men det är såklart också gott att ha i, ungefär två klyftor. 

EN OBETYDLIG LISTA

Har blivit nominerad av fina @Stinasmamma & @fridaochalice att svara på några frågor i en så kallad ”obetydlig lista” Jättejätteroligt! Älskar att svara på sånt här och tycker det är så roligt att se vad andra svarar. För att få lite fart på den här listan tänkte jag nominera några jag också. Tänkte mig att @VictoriaJongard @Detnyalivet & @varannanvecka skulle få äran!

Om du bara fick använda en sminkprodukt för resten av livet, vilken skulle du välja?
Min ögonbrynsskugga. Helt klart det absolut viktigaste i min sminkväska. Att glömma foundation, mascara eller egentligen vad som helst får man leva med ibland. Men kan jag inte skugga brynen så rasar världen, haha.

Om du bara fick bära en klädfärg för resten av livet, vilken skulle du välja?
Marinblått! Min absoluta favoritfärg. Har beställt barnvagnen i marinblått just bara för att den ska matcha med alla mina marinblåa toppar och jackor.

Vad gjorde du för ett år sedan?
För ett år sedan hade jag fortfarande några veckor kvar till studenten och var nykär i min sambo.

När hade du din första fylla?
Vid den tidpunkten då mina vänner hade sin första fylla hade jag fullt upp med att sörja min pappas död. Och dessutom så började hälsan att krångla rejält vilket gjorde att jag ordinerades starka mediciner som jag fortfarande tar. Så alkohol har aldrig varit ett vanligt inslag i mitt liv. De gångerna jag har druckit har jag gjort det med största försiktighet med tanke på detta och den första riktiga fyllan har nog aldrig hunnit komma.

Vad gör dig gladast just nu?
Lilla My i magen, såklart. Och att dagarna till BF bara blir färre och färre för varje dag som går. Min sambo & alla ni fina människor som bryr sig om mig varje dag.

Vad är frihet för dig?
Det är en otroligt svår fråga, och ett begrepp som kan rymma så mycket. Men i grund och botten att jag får ta mina egna beslut.

BABYKLÄDER

/ Small Rags /

/ Fixoni /

/ Tiny Treasure /

Alltså, herregud vad man kan kära ned sig i babykläder. Dessvärre är alla mindre storlekar på samtliga bodys slut där jag har tittat. Kanske lika bra det med tanke på att jag egentligen inte har massa pengar att sätta sprätt på. De absoluta favoriterna är utan tvekan de tre översta från Small Rags. 

TJUGONIONDE


Fredag och sista dagen innan helg, inte för att det egentligen har en så stor betydelse i mitt liv. Här är alla dagar veckodagar, eller alla dagar helg. Det är knappt så jag märker skillnad ens på när sambon är hemma eller borta, då han alltid är just borta. Nog för att det har lugnat sig lite på jobbfronten här nu, men i maj sätter det igång igen och då blir allting som vanligt. 

Illamåendet bråkar som vanligt men inte alls i samma utsträckning som för någon dag sedan. Jag får i mig mat även om det är med största försiktighet och igår lyckades jag faktiskt tvätta all vår tvätt och städa hela lägenheten. Borde egentligen bara ha legat i sängen och återhämtat mig, men jag fungerar dessvärre inte så. Senare ikväll är vi bjudna på kalas till Lukaz, Fredriks systers yngsta barn som fyller 2. Vi var iväg och köpte en motorsåg åt honom igår. Förhoppningsvis klarar jag av att ta mig dit. Men jag tänker inte ropa hej förrän jag är där. 

27+1

En dag försenade men ändå, magbilderna den här veckan! Igår fanns det inte på världskartan att orka rigga upp stativ och hålla på. Hade jag lyssnat på kroppen hade det nog dröjt än längre. Men, jag är förbannat envis och det är på gott och ont. Ni får dock stå ut med lite halvkass kvalité. Fick inte direkt så mycket hjälp av ljuset utifrån. Det är bara grått och trist. Tänka sig att vi är inne på den sista veckan i den andra trimestern. Det är så svårt att greppa. Magen bara växer och växer och nu vill jag lova att utbudet i garderoben är knapert. Tycker det känns så himla tråkigt att handla kläder i större storlekar som ändå bara kommer användas under så kort tid. Men jag blir nog så illa tvungen till att hitta mig några basplagg iallafall. Nu i vecka 28 är det dags för ett besök hos barnmorskan för att mäta och ta prover. Jag har mitt besök inbokat på måndag och då hoppas jag på positiva siffror. Senast vi var där låg vi och svajade precis över det negativa sträcket och där vill jag inte vara igen. 

ETT LITET ÖVERTAG

… Och så var det torsdag. IGEN! Veckorna springer verkligen förbi och det känns som att jag inte hinner med överhuvudtaget. Här hemma har jag just nu ett litet övertag på min egen kropp. Det värsta av illamåendet har lagt sig och även om jag får kämpa och noga tänka igenom varje steg jag tar i min vardag så känns det iallafall inte helt hopplöst. Tackar min medfödda envishet för det! Tog en sista promenad med Alfons imorse klockan åtta och nu har de precis hämtat hem honom. Egentligen borde jag bara ligga i sängen resten av dagen men den rastlösa delen av mig tänkte ta tag i tvätten. Förstår inte varför jag alltid ska försöka överträffa mig själv, samtidigt så blir jag så himla stressad av att skjuta på saker och det är inte bra det heller. I värsta fall får jag väl bryta halvvägs in, det är inte värre än så. 

Q/A GRAVIDITET, FÖRLOSSNING OCH NAMNET MY

”Hej! Gillar verkligen din blogg, har följt den ett tag nu! Har några frågor jag hoppas du kan svara på (läste ditt inlägg om kommentarer, och jag erkänner, jag är inte den som brukar kommentera. Men, den som inte frågar får aldrig veta hehe so here it goes) Var eran graviditet planerad? Hur kändes det när du fick reda på att du bär på ett litet mirakel? Och hur reagerade din kille? Hur känner du inför förlossningen? Jag och min kille har smått börjat försöka bli gravida och jag är redan nervös inför BF-dagen, haha galet. Och sista frågan, hur kom ni fram till namnet My? Har du/han alltid gillat det namnet eller kändes det rätt när ni fick reda på kön? Hoppas ni mår bra! Trevlig kväll! Ser fram emot nästa inlägg!”

Först och främst vill jag bara börja med att tacka! Blir så glad när jag får höra att människor tycker om det jag skriver och att de verkligen ser fram emot när nästa inlägg publiceras. Och vad roligt att du och din kille har börjat försöka bli gravida. Önskar er verkligen all lycka och hoppas att ni snart får stå där tillsammans och dela den magiska känslan efter att ha plussat. För det är verkligen fantastiskt. Ska försöka bryta ut frågorna och svara så bra som möjligt. Om jag är otydlig eller det är någonting mer du undrar så får du hojta!

Var eran graviditet planerad?
Jag vill ogärna kalla denna graviditet för oplanerad, men den var inte planerad heller. Inte förrän längre fram iallafall. Min sambo, och pappan till barnet, Fredrik är sju år äldre än jag & det föll sig ganska naturligt att börja prata om barn redan när vi träffades de första gångerna. Vi kom direkt fram till att båda ville ha barn, han aningen mer ”stressad” än jag med tanke på åldersskillnaden. Båda två var och är väl medvetna om att man kan få kämpa för att bli gravid, och tanken från allra första början var att börja försöka på allvar när jag hade fyllt tjugo. Varför vi just siktade in oss på det vet jag inte, men det gjorde vi. Jag fyller 20 i September och vid det laget kommer My redan att vara dryga månaden om hon kommer kring BF. Med andra ord tidigarelades det hela när jag plussade den tjugosjunde november och enligt testet redan var +3 veckor. Vårt mirakel fanns hos oss redan innan vi började försöka.

Hur kändes det när du fick reda på att du bär ett litet mirakel?
Känslan just där och då är någonting jag verkligen aldrig kommer att glömma. Jag är en person som känner min kropp ganska bra vilket gjorde att jag utifrån symptomen jag hade innan jag ens gick och köpte mig ett graviditetstest var 99% säker på att jag var gravid. Jag minns att jag och min mamma pratade om det redan två veckor innan jag fick det bekräftat. Då kanske lite mer på skoj, men undermedvetet så visste jag nog redan då. Trots att vi inte hade kämpat oss fram till det ögonblicket så kommer jag ihåg att jag satt och stirrade på stickan på toaletten och tänkte ”Är det här negativt så kommer jag bli så himla ledsen”. Men det visade sig vara positivt och då kom den där skräckblandade förtjusningen. Det är inte bara tusentals utan miljoner tankar som hinner flyga igenom huvudet på en nanosekund när man får beskedet. Jag grät av både lycka, chock och rädsla just där och då.

Hur reagerade din kille?
När jag plussade var jag i Stockholm, på besök hos min mamma över helgen. (Jag & Fredrik bor ju i Västerås) Helst av allt hade jag velat berätta det för honom öga mot öga men blev nu illa tvungen att berätta det över telefon. Försökte samla mig och torka tårarna men så fort jag hörde hans röst i andra änden av telefonen så började jag gråta igen. ”Vad fan är det som har hänt?” minns jag att han frågade mig och jag berättade. Det blev tyst i telefonluren någon sekund innan han sa ”Vad fan gråter du för då? Jag står här med världens leende på läpparna”. Kommer ihåg att vi ringde varandra säkert var tionde minut den dagen, bara för att försöka samla oss tillsammans & berätta för varandra hur lyckliga vi var. Senare på kvällen bestämde han sig för att åka upp till Stockholm. ”Jag kommer till er, min lilla familj” kommer jag ihåg att han sa.

Hur känner du inför förlossningen?
Känslorna inför förlossningen är såklart blandade. Det finns en viss rädsla, men mest längtan. Vet att många fasar för den dagen eftersom att det inte är en barnlek att föda barn. Med tanke på att min graviditet varit så himla jobbig hittills känns det som att förlossningen såhär på förhand kommer att bli lättare än att vecka ut och vecka in gå runt och spy som en dåre. Jag är en människa med egentligen sjukligt kontrollbehov och har därför läst väldigt mycket om hela förlossningsförloppet och såhär innan så vet jag mer eller mindre exakt vad för smärtstillande jag vill ha & hur jag vill att allting ska gå till. Sen är jag självklart medveten om att det kanske grusas helt när jag väl är där. Men att ha en klar bild över hur jag vill att det ska gå till hjälper mig att inte vara rädd för den dagen.

Hur kom ni fram till namnet My? Har du/han alltid gillat det namnet eller kändes det bara rätt när ni fick reda på kön?
Eftersom att just graviditet och barn var ett samtalsämne redan från början så satt vi faktiskt med ett klart killnamn redan långt innan jag plussade. Och det var också det namnet vi använde som ”arbetsnamn” fram tills egentligen dagarna innan ultraljudet. Både jag & Fredrik var stensäkra på att jag bar på en liten pojke, men tji fick vi. Tjejnamn var inte relevant i vår värld förrän dagarna innan ultraljudet när en plötslig känsla infann sig i min kropp. Från att ha varit 100% säker på att det var en pojke så sa jag rakt ut ”Älskling, jag tror att det är en hon”. Min sambo och många runtomkring mig brukar kalla mig för Lilla My. Karaktären i mumintrollen. Inte för att jag tycker om Mumin, men för att beskrivningen av henne är exakt hur jag är som person. ”Lilla My är aggressiv, busig och viljestark, men också rättvis och vänskaplig. Hon är liten till storleken men trots det aldrig rädd; Hon är antingen arg eller glad” Den jävliga Lilla My helt enkelt. Och när känslan om att det var en tjej infann sig så visste vi det direkt. Det var helt självklart att hon som var där inne skulle heta My. Lilla My.

”GOD”MORGON

”God”morgon. Här hemma tar jag en minut i taget och bedriver ett krig mot min egna kropp. Det är som att jag köpslår med graviditetsillamåendet varje sekund. ”Om jag dricker en halv flaska powerade, då kanske kanske du kan låta mig ha en bra promenad med Alfons?” Där bra är att inte helt plötsligt stå lutad över en parkbänk och spy upp gallan. Jag vet att jag är egentligen är för envis för mitt eget bästa. Andra människor hade med största sannolikhet redan legat inne med dropp just nu, men så orkar jag inte heller leva. Från vecka 6 till 21 spydde jag konstant, varje dag, i snitt 16 gånger per dygn. Då var jag tvungen att ligga inne vissa dagar, men helvetet startade ju ändå när jag kom hem igen. Det är en temporär lösning, och jag gillar inte temporära lösningar. Därför kämpar jag lite till, tills det blir ohållbart. Vilket det snart kommer att vara om inte kroppen börjar ta emot maten jag försöker få i mig eller tabletterna jag vill svälja. Lergigan och Lergigan Comp kommer upp hela igen, och då har ändå de en upplösningsförmåga på tre minuter. Men, en cornflakesflinga i taget, andas tre minuter, kanske eventuellt försöka sig på en liten bit banan. Och repeat.

Idag går vi in i vecka 28, jag och kräkisen som jag nu kallar henne. Ny vecka betyder också nya magbilder. Men det känns inte riktigt som att rigga upp stativ och ta på mig kläder anständiga nog för ett foto är prio ett. Speciellt inte eftersom att jag är lila i hela ansiktet efter blodkärlen som brustit. Däremot ser jag fram emot att svara på frågorna jag pratade om i förra inlägget. Och såklart finna orken att svara på alla fina kommentarer jag fick av er igår. Om ni visste vilken styrka alla fina ord ger mig. 

OM ATT VARA MINST PÅ JORDEN

Och så kom bakslaget igen. Bakslaget från helvetet. I sjutton timmar har allting som jag har försökt få i mig kommit upp igen. Inte ens en vattenklunk får jag behålla och jag känner mig minst på jorden. Jag måste samla all kraft jag har kvar i kroppen för att orka skriva det här inlägget. Inte för att jag känner att jag måste, utan för att jag vill. Jag måste få skriva av mig någonstans, För trots att jag bär på det finaste som finns så måste jag få vara trött på den här graviditeten just nu. Många där ute försöker i månader och år för att få ett plus på stickan och jag hoppas att ni inte tar illa vid er, men just nu önskar jag ingenting hellre än att den här graviditeten ska ta slut. Det är inte My som är oönskad, det bara det här måendet. Jag vill ha tillbaka mitt liv.

Jag vill kunna sova bredvid min sambo i hans trygga armar istället för att med kudde och täcke bosätta mig på toaletten för att kroppen är för svag för att vandra emellan. Jag vill vakna upp mitt i natten och vara irriterad på en tutande bil och inte sitta och hulkgråta i duschen för att allting känns så värdelöst. Jag vill kunna se mig själv i spegeln och mötas av ett ansikte som inte är blått från alla brustna blodkärl. Jag vill att mitt största problem ska vara dagens outfit och inte när det är dags att knappa in 112 på telefonen. För det är där jag kommer hamna igen om det här fortsätter. Två dagar ger jag det, har det inte blivit bättre då så får Västerås sjukhus och droppet bli min trygga punkt igen.

Vill ägna några rader i slutet av det här inlägget för att tacka ”C” som igår lämnade en kommentar med frågor men också med beröm. Först och främst, tack, som jag redan har skrivit. Jag ska ta mig tid och svara på dina frågor i ett separat inlägg när jag har ork. Nu måste jag lämna WO ett litet tag. Förhoppningsvis hjälper handlingslistan jag skickade till sambon med isglass och powerade mig lite på traven till att må bättre. Han skulle leverera grejerna runt lunch och får jag ny energi då så ska jag sätta mig ner och svara.

BLUEBOX

Hittade precis in på en sida som jag har förträngt i minnet men som var en utav favoriterna här för några år sedan. Nämligen bluebox. Enligt de själva en sida med ”saker man blir glad av”. Har suttit och kikat lite nu och hittat saker som jag absolut skulle vilja beställa hem. Mina två absoluta favoriter har jag märkt med ett hjärta!

HÄR / HÄR / HÄR

HÄR / HÄR / HÄR